Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: En återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ÅTERBLICK
något som görs blott med hela människan.
Och om det också är sant att poeten måste
vara en av sin uppgift besatt människa och
ett stycke av en siare så tror jag däremot inte
att det ännu uppfunnits någon metod att bli
det, ”att göra sig till det” för att låna
Rimbauds uttryck. I sin obegränsade tilltro till det
undermedvetnas resurser resonerar
surrealismen här på så sätt, att finns bara viljan så
finns också förmågan. Ja, kanske till en viss
grad. Men viljan måste från början vara
utomordentligt, ja, bedövande stark om
förmågan skall bli därefter. Och i sådana fall
behövs ingen metod.
Detta under förutsättning att man bekänner
sig till den definition av begreppet poesi, som
i till exempel Frödings ordalag lyder:
”Enligt min åsikt är poesi varma eller djupa
känslor, uttryckta på ett språk som förmår
framkalla liknande hos läsarne” (vartill
skalden väl att märka fogar en reservation mot
sådan dikt som ”förlorat sambandet med
musiken och i stället närmat sig vetenskapen”).
Det kan emellertid sägas att surrealismen
helt tagit avstånd från denna uppfattning. Den
har sökt ingjuta ett helt nytt innehåll i
begreppet. I den bemärkelsen är den anti-poetisk.
Och den skulle själv betrakta en diktare av
Frödings art och väsen som i surrealistisk
mening anti-poetisk. Den har brutit med allt
som hittills haft namn och rang av poesi.
Och trots alla de magiska riter med vilka
den älskat att syssla, trots ämnesvalet, trots det
ivriga avböjandet av varje vaken kontroll är
den ändå i grund och botten ett rationalistiskt
system. Det kan ibland nästan verka som om
det var på rent deduktiv väg Breton hade letat
sig fram till det demoniska, nattjagliga
idealet. ”La poésie doit étre faite par tous. Non
par un.” I detta bevingade citat från
Lautréa-mont finns kärnan av den surrealistiska
förkunnelsen och en antydning om själva
slutmålet. Det är den redan förut berörda
sociali
seringen inifrån av det mänskliga affektlivet,
dess nivellering i jämbredd med den
ekonomiska nivelleringen. Ett fantastiskt och
underligt men från rörelsens utgångspunkter logiskt
projekt — man får dock inte undra på att den
mötts med skepsis eller öppet hån från
ansvarigt kommunistiskt håll, där man ju nått
samma resultat med den betydligt enklare och
filosofiskt mindre svårgripbara propagandan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
