Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stig Ljunggren: En själsläkares livssyn - Anmälda böcker - Bjerre, Poul, Samlade psykoterapeutiska skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG LJUNGGREN
EN SJÄLSLÄKÄRES
LIVSSYN
Att hela, det är
att människa vara.
I denna sats mynnar den dikt ut, vilken Poul
Bjerre satt som motto över andra delen av
sina samlade psykoterapeutiska skrifter1. Den
kan gott sättas som motto över hela detta
hans verk. Människan, människovardandet,
för-mänskligande äro ord som man ständigt stöter
på i dessa arbeten och i dem ligger hela
verkets mäktiga innehåll inneslutet i förtätad,
innebördsmättad form. Alla de psykologiska
och filosofiska begrepp Bjerre rör sig med;
psykosyntes, symbolbildning, de
psykosynte-tiska grunddrifterna; samhörighet,
assimilering, gestaltning — ljusdunkel och död och
förnyelse, äro dock alla sedda ur människans
synvinkel, ha människan som centrum.
Liksom ofta när det gäller Bjerres verk
löper en ytlig iakttagare faran att betrakta
mycket däri som lyriska fraser, som esteticism.
Detta är emellertid långtifrån berättigat. De
begrepp han rör sig med äro samtliga uttryck
för faktiska verkligheter, hårda och milda, på
gott och ont, på död och liv. Att detta är fallet
förstår var och en som på allvar fördjupar sig
i verkets olika delar, även den mest lyriskt
utformade, ”Död och förnyelse”. Hela verket är
uppburet av ett så intensivt allvar, ett så djupt
1 Poul Bjerre: ”Samlade psykoterapeutiska
skrifter.” I—-VIII. (Samtliga delar utom ”Död och
förnyelse” utkomna.) Bonniers 1935—40.
och levande patos att talet om esteticism faller
på sin egen orimlighet. Man känner ständigt att
här är en man som vill något med sitt verk, en
människa, som verkligen har något
betydelsefullt att säga. Verket är emellertid så
mångskiftande och färgrikt, det är ett så starkt
uttryck för tidens liv i hela dess växling och
rikedom att man lätt förlorar sig i detaljer,
enstaka perspektiv, sammanhang och satser
och därför ej märker de stora enkla
grundlinjerna och grundtankarna. Här har man
i sanning känslan av att ”intet mänskligt är
mig främmande”. Bjerres verk spänner över
alla livets områden, ständigt pejlande,
utforskande och gestaltande dem med hjälp av
hans egna grundupplevelser och ur dem
framsprungna upptäckter, idéer och synpunkter.
Det flyter ut i de mest skilda sammanhang
inom naturen och människan, i de mest skilda
mänskliga strävanden, men samlar sig dock
alltid åter kring människan och
människovardandet.
Ordet människa får i Bjerres mun en stark
prägel av mystik, innebörden av ett tidlöst
väsen som söker gestalta sig och nå sitt
fullkomliga uttryck i tidens och rummets värld,
hos de ofullkomliga varelser som vanligen
åsyftas med detta ord:
”Som hopp och längtan fanns människan
i allt.––––Du människa, du människo-
774
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
