Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stig Ljunggren: En själsläkares livssyn - Anmälda böcker - Bjerre, Poul, Samlade psykoterapeutiska skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SJ ÄLSLÄKARES LIVSSYN
vardandets längtan och blomma, — du har
sårats, sargats och hädats, glöm ej de arme
som ännu bida livets nåd. Du är det under
som solen siade, då hon med skänkande håvor
irrade sökande bland rymdens stoftkorn. —
I din blick finnes himmelens ljus och vid ljudet
av dina steg skälver jorden av lycka; — lyft
oss, bär oss, fyll osynligheten omkring oss med
ditt lyftande, bärande väsen.”
Att tjäna människovardandet,
förmänsk-ligandet, är Bjerres strävan vare sig han rör
sig på psykologiens och psykoterapiens, på
sociologiens, filosofiens eller religionens
område. På ett ställe i ”Död och förnyelse”
kommer han in på vad hans religiösa
nydanings-strävan går ut på:
”En ny religion? Ett nytt enighetstecken
med vilja att kämpa sig till makt över de
gamla? — Nej, nej, detta är det sista som
får ske. Mänsklighetens nya religion bär samma
namn som hennes uräldsta: — ’Människan’.
Men att vara människa, det är just att varken
vara lejon eller örn eller orm eller lamm —
det är att bära evigheten i sitt hjärta och att
vara uppfylld av jordisk vandrarlust.”
Jag skrev att människan, människovardandet
är det centrala i Bjerres verk. Kanske är det
riktigare att säga att människovardandet träder
i centrum för vad hans verk syftar till mot
bakgrunden av den världsuppfattning som
kommer till uttryck i begreppen ljusdunkel och
död och förnyelse. Jag vill åter understryka
att ej heller denna världsuppfattning vare sig
är en lyrisk fras, någon smak för sköna ord
eller en abstrakt filosofisk konstruktion. Den
är framsprungen direkt ur Bjerres djupaste
livserfarenheter. Varken död och
förnyelsetanken eller ljusdunkeltanken äro absolut nya.
Båda skymta hos de gamla kinesiska tänkarna
Lao-Tse och Dschuang-Dsi och även flera andra
senare taoistiska filosofer. I Västerlandet möter
man död odh förnyelsetanken till exempel hos
Eckhardt, som på ett ställe säger: ”Även Gud
blir till och förgår.” Likaså hos Silesius, Goethe
med flera, ehuru ej så pregnant formulerad.
Ingen har likväl före Bjerre tagit upp vare sig
ljusdunkel- eller död och förnyelse-tanken som
filosofiskt-religiösa grundidéer och prövat deras
förmåga att begreppsmässigt gripa verkligheten
och kasta nytt ljus över olika sammanhang
inom naturen, människan och det mänskliga
samlivet.
Innan jag går närmare in på dessa tvenne
grundtankar skall jag försöka skissera
huvuddragen av Bjerres psykosyntetiska psykologi.
Den är, som en hela det medvetna och
omedvetna själslivet omspännande åskådning, ny,
ehuru den företer en viss släktskap med
gestalt-psykologien. Man förstår den kanske lättast
om man utgår från de psykologiska
grundbegrepp den arbetar med. De viktigaste av
dessa äro: psykosyntes, symbolbildning, de tre
grunddrifterna: gestaltning, assimilering och
samhörighet. Till de tre grundkvaliteter man
vanligen särskiljer i det medvetna upplevandet
fogar Bjerre dessutom en ny, fjärde, tvånget.
Psykosyntes. Därmed åsyftas en spontan
rörelse inom själslivet, en rörelse mot enhet,
vilken är ett uttryck för livets väsen, ja, vilken
i själva verket just är livet i den mänskliga
själen. Detta är alltså en uppfattning, som
stämmer med den urgamla satsen att det hela
är förmer än sina delar. Själsföreteelserna
kunna icke reduceras till ett aldrig så fint
samspel av olika delkrafter eller delfunktioner,
utan äro alltid uttryck för en helhet. Denna
helhet är emellertid av relativ art. Det pågår
under hela vårt liv i rytmisk växling en
upplösning, ett stelnande och en nyskapelse av
densamma, en själens ”död och förnyelse”.
Helheten, personligheten kan växa och
förändras tack vare samverkan av det rytmiskt
sig upprepande sönderfallet och stelnandet å
ena sidan och den inre enhetsrörelsens
pånytt-födande kraft å den andra. Denna rörelse till
enhet är icke uttryck för en eller annan
elementär grunddrift, som under sitt syfte
underordnar alla övriga själstendenser och själs-
775
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
