Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Från bokhyllan - Anmälda böcker - Bull, Olaf, Samlede digte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
OLAF BULL: Samlede digte. Gyldendal norsk
forlag. Oslo 1934.
Dine kysses røde roser
overvintrer i min sang.
Dessa två versrader, som tillhöra ett av Olaf
Bulls ungdomspoem, vad äro de i grund och
botten uttryck för, om inte art pour Part, detta
begrepp som man varit så mörkrädd för i en
utilistisk era och till den grad missförstått, att
det snarast blivit ett skällsord? Olaf Bull själv
var mindre rädd för att vidkännas en sådan
konstuppfattning. Mer befryndad med Keats
än någon annan yngre nordisk lyriker, var han
också beredd att underskriva riktigheten av
sentensen ”a thing of beauty is a joy for ever”.
I den sista strofen av den sköna dikten ”Ars
longa —” formar han sin erfarenhet av
konstens lycka och allmakt i dessa ordalag:
Mot denne magt av rene lykker,
som kunsten i sin kulde tér,
gaar hat og kjærlighet i stykker
som kar av ler!
Som poet är Olaf Bull ett exempel bland
andra på oförfalskad konstnärlig
målmedvetenhet. Han var en ordets magiker och alkemist,
och hans lidelse för form och stil visste inte
av gränser. Den som tror att i den äkta dikten
form och innehåll kunna särskiljas och
värderas var för sig, den som tror att de inte
inbördes betinga varandra — honom eller
henne ger denne norske diktare något att tänka
på. Ty det formala och det innehållsliga äro
ett och oskilj bara i hans fulländade poem, och
de äro många, ja, utan tvivel många nog för
att berättiga till medlemskap i den högsta
parnassen. Som lyriker är han jämförbar endast
med de största norska namnen, med
Werge-land, Welhaven och Bjørnson; om han aldrig
kommer att uppnå deras folkgunst, beror det
på komplikationen i hans konst. I hans egen
generation är det ingen utom Øverland som
uthärdar en jämförelse med honom.
Hans liv var en resenärs och bohems liv.
Bohemskapet var inte pose hos honom, det var
den överkänsliges och rotlöses öde. Kanske
hade hans lyriska opus varit ännu mäktigare,
om han åtminstone tidvis sluppit det
enerverande slitet för brödfödan. Men sådant är svårt
att avgöra. Vad han åstadkom av fullödig och
skimrande lyrik under sitt kringströvande liv
— i Oslo eller Köpenhamn, under italiensk
himmel eller i Paris — är emellertid nog och
övernog. ”Folkupplagan” av hans dikter
omfattar 443 sidor. Av dem är ingen likgiltig.
Det har inte varit många nordiska diktare
beskärt att renare än Olaf Bull representera
den rena poesien. Hos honom vällde lyriken
fram med makten av en oemotståndlig
naturkraft, men hur tuktade han inte dess fåra, hur
rensade han den inte fri från slam och bråte!
Hans dikt omspänner till synes oförenliga
motsatser. Som Fröding en särling, en
”tillvarons utlänning”, är han den förtärande
ensamhetskänslans skald — men en Fantasos’
gullgosse, är han också fantasiens, drömmens,
illusionens poet. Hans erotiska poem ha en
ömhet, en lyster och karnation, som äro
oöverträffade i norsk lyrik; och han, den i grund
och botten ensamme, har skrivit sällsamt
genomlysta dikter om äktenskapets lycka, om
familjeliv och barn! Det är egentligen ingen paradox:
bara den som djupt förnimmer sin ensamhet
kan med sådan förälskelse skildra förbundet
mellan man och kvinna.
Om sin själsliga struktur har han i många
poem avgivit subjektiva vittnesbörd, mest
oförbehållsamt i den gripande dikten ”Til de
dristige”:
Den, som blyg og blek
og forundret savnet
rovdyrblodets florn
gjennem nerver og kjød —
som aldrig forstod, at
eget nærvær gavnet,
og hørte sit navn bli
ropt, men aldrig lød–––––
782
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
