Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gierow, Karl Ragnar, Vid askens rötter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Gierows nya dikter
KARL RAGNAR GIEROW
KARL RAGNAR GIEROW: Vid askens rötter.
Norstedts 1940. 5: 75.
När Karl Ragnar Gierow 1937 efter nära
tio års tystnad gav ut sin diktsamling
”Ödletid” var det en väsentligt ny och förbryllande
poesi som såg dagen. Det utmärkande för
denna var en mytskapande fantasi, som,
pressad av tidshändelserna, i våldsamt tempo sökte
lyfta in den för ögat synliga omvärlden med
sina krigsmaskiner i mytens värld, att skapa
sammanhang mellan nutidsfoster av slipad
ingenjörskonst och dunkla drifter, urtid och
ödletid. Resultatet blev en diktsamling där
man efteråt knappast kan urskilja mer än en
eller två dikter som liksom bilda en värld för
sig själva med egen melodi och egen rymd.
Det gör framför allt den underbara dikten
”Efterkris”. Allt annat flyter ihop till en brygd
där tanken arbetar hetsigt, griper sina bilder
med ursinne och bygger stålbalkade broar,
kantiga och hårda ovanför strömmen, melodien
är där nere men når inte upp. Man erinras
utan allt annat samband om Shelley i hans
tankesnabba mytologiska diktning.
Men det som griper och till slut stannar
kvar som något av värde i detta är
framräckandet av den mörka och bittra tidsdryeken.
Där kan man dock förnimma något av samma
blåsiga sälta som framgår ur vårt mörka
klassiska poem: Tegnérs ”Nyåret 1816”.
Samma vind sveper också genom den nya
diktsamlingen ”Vid askens rötter”. Och ändå
är den tillkommen i en helt annan luft än den
förra, oron och aningen om vad som skall
komma är inte längre drivkraften: nu har allt
skett. Visserligen söker sig Gierow åter till
mytvärlden, men det är nu det linjefasta och
klarskådande siarkvädet ”Voluspa” som är
grundlaget, och världsträdet Yggdrasil har gett
diktsamlingen dess namn, asken vid vars rötter
människosläktet föds och ändar. Klarsyn och
obeveklighet strömmar ur denna poetiska källa,,
tidsgudens makt är genomskådad:
Tyrannen må befalla
med hot. Vad båtar
hans makt hans pansarjacka,
hans dödsarbeten?
Jag ser igenom alla
hans harnesks plåtar
och hör hans hjärta hacka
i ensamheten.
Mycket av vad som ovan sagts om den
poetiska stilen i ”Ödletid” finns kvar i den nya
784
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
