Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gierow, Karl Ragnar, Vid askens rötter - Malm, Einar, Valda dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
diktsamlingen, men det är som en svalare luft
har kylt tanken, fått den att dröja och bli
åskådning. På ett helt annat sätt urskiljer man
de olika dikterna, och den mytiska dagern blir
till slut inte det som fångar in omvärlden
i dikten. Ur den svallande, mytiska bilden av
människosläktet stiger människan fram, ensam,
med egen melodi på läpparna och eget öde
i världen:
Vårkväll av ljus,
hagtorn som dansar kring fiskarehus.
En flicka i backen mot stranden,
som dukit upp i ett nafs
med näsduk i handen
och hjärtat ett stycke till havs.
Höstnatt av brus,
i det blåsande mörkret ett ensamt ljus.
Klapprande fönsterhakar,
raspet av knaprande möss.
En kvinna som vakar
med hjärtat långt ute till sjöss.
Morgon av frid,
himmel som klarnar förunderligt blid.
Hav som mumlar mot stranden,
en gumma som hör på dess ord
med näsduk i handen
och hjärtat djupt under jord.
(”Kvinna vid havet.”)
På samma sätt ger avdelningen ”Förening”
i korta, intensiva bilder årens och dagarnas
forsande flykt kring två människors egna värld,
den ensamma, den enda verkliga:
Lång är bekantskapen vi åberopa,
försiktigt mötas vi, två goda vänner,
med varsam hand och ömhet som förstår
och slungas mot varandra i ett nu
så tätt tillhopa
att ej huden känner
var gränsen går
emellan jag och du.
I avdelningen ”Nordisk vinter” framväxer
med det mytiska händelseskenet som bakgrund
landet enkelt och bortglömt, sett med renad
syn, och ett folk vars saga varit hård och
ensam:
Tystnaden stannar
från kväll till kväll.
Fåmälta grannar
bli myr och fjäll.
Hemligt bärgad undan förödelsen,
oåtkomlig för våld och skarprättarklinga vilar
vissheten att:
Den ålder vi levt för, ur natt och elände
skall dagas
när vi ha gått bort.
Det nya som finns i denna diktsamling i
jämförelse med diktarens föregående
produktion är koncentrerat i den sista avdelningen,
”Bland fränder”. Här får dikten åter som så
mången gång förr uppenbara den släktskap
som binder oss med de synliga tingen, här får
den lyssna ut sammanhangen och binda oss
med tusen trådar vid sten, träd och sol genom
att själv omvärva dem med sin lysglans.
In i min vilas mörka hus
gryningen går som en viskning av ljus,
medan de strykande drömmarnas brus
avtar och skuggorna fälla.
Hjärtat som sjönk står åter i öst.
Svällande flammar ett klot i mitt bröst.
Tankens spelande fågelröst
slår över livets källa.
(”Ottesång.”)
En sådan dikt som denna är utlyssnad och
klingar med egen melodi. Man kan höra den
lika tydligt som man vid askens rötter kan
höra bruset från dess krona.
Carl-Erik af Geijerstam
Einar Malm
EINAR MALM: Valda dikter. Bonniers 1940.
6:50.
”Stilen är människan.” Ja, och framför allt
då konstnären. Endast de konstnärer som ha
en markant egen stil förtjäna namnet, de
andra få hur skickliga de än äro nöja sig
med att spela efterbildarens och eftersägarens
roll. Men denna egna stil, som är
konstnär
skapets signum, behöver inte vara liktydig
med ett från all tidigare erfarenhet artskilt sätt
att uttrycka sig. En konstnär som inte lär av
andra konstnärer är närmast en abnormitet
som köpt sin originalitet på bekostnad av sin
mänsklighet. Men det gäller att få lånen att
förränta sig i den egna produktionen, att
åstadkomma en legering som även om den inte kan
785
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
