Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Malm, Einar, Valda dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
göra anspråk på att betraktas som ett nytt
grundämne ändå är något nytt under solen,
konstnärens ofråntagliga personliga egendom.
Enligt denna definition är Einar Malm en
konstnär. Man kan inte missta sig på hans stil,
även om man ur hans dikter kan leta fram
påverkningar såväl från den nationella
romantikens dikt som från dess måleri. Han har sin
klara attityd, vilken några ha funnit en aning
medvetet effektfull, en trotsig attityd vänd mot
vidderna och det trotsigt ensartade, vänd från
de knåpande, stretande, småskuret käbblande
människorna i termitsamhället. Han ställer
gärna upp sig där det blåser och dånar, med
huvudet tillbak ak astat och bröstet hävt, han
väjer inte för de klangfulla orden och de
granna motiven. Sådant retar lätt folk, i
synnerhet dem med trassligare reaktioner och
klenare utförsgåvor. Men ingen kritik kan
rubba det faktum att Einar Malm är en
benådad sångare och en kraftfull ordmålare,
som all pose till trots är mera omedelbar i sin
poesi än många av sina mindre högtravande
jämnåriga. Han är visserligen begränsad och
inte särskilt komplicerad, varken mänskligt
eller litterärt, men han erkänner sin
begränsning och den har på så sätt blivit hans styrka.
Denna begränsning, som hos Einar Malm
blivit en stilbildande faktor, framträder
särskilt starkt och fördelaktigt i det urval av sina
dikter som han nu vid fyllda fyrtio utgivit.
Han har där rensat ut framför allt de tidiga
Uppsalaårens med förlov sagt mycket omogna
studentpoesi samt de flesta av de senare årens
erotiska krisdikter, vilka stundom kunnat
göra ett pinsamt indiskret intryck. Skaldens
civilisationsfientlighet, som mest gått ut över
de sommargäster och söndagsseglare som
ofredat det malmska örnboet i skärgården och
som betingats mera av instinktiv folkilska än
av human och genomtänkt filosofi — men
också, det måste erkännas, av modig vilja att
ta sig an en förlorad sak — framträder ej
heller alltför oresonligt i samlingen. Med detta
urval har han väl velat ange vilket bagage han
i fortsättningen önskar föra med sig av sin
hittillsvarande alstring, och det torde ganska
väl överensstämma med hans läsares sym- och
antipatier. Något är väl också medtaget för
sitt affektionsvärde snarare än för sitt litterära
värde; skalden har varit angelägen att belägga
alla de typiska faserna i sitt författarskap.
Två saker vill man inför detta urval särskilt
understryka. Det är påfallande hur tidigt
Einar Malm fann sin klangfulla trokeiska
rytm och sitt rätta revir, Roslagens natur. Det
är också påfallande hur han genom att trofast
odla denna sin trädgård fått den att bära allt
vackrare skördar. Motiven återkomma
tämligen oförändrade ideligen, men för var gång
pressar han av dem en starkare must.
Ungdomsdikternas lätta touche har förbytts i
kraftigare tag, även om elegansen sitter kvar.
Jämsides med den formella fördjupningen kan
man iaktta en mognad i fråga om känsla och
tankeinnehåll. Ännu i början på 1930-talet
lade Malm i dagen en nästan asocial naivitet
när det gällde att försvara sina weekendplatser
mot campare och exploatörer — man kunde
häpna över hur skoningslöst han hånade mindre
privilegierade och försigkomna
friluftsentu-siaster liksom stadens löneslavar
(”Framåtskridande”, ”Slussen klockan sex”). Men strax
därpå har han fått syn på sig själv i sin roll
av gynnad söndagspermittent och erkänner sin
plikt som samhällsmedlem
(”Söndagspermis-sion”). Denna sociala tendens har med åren
förstärkts och Einar Malm ser numera
tämligen förnuftigt på problemet samhället och
naturen. Hans naturpoesi får ju sin inspiration
just ur den lyckokänsla han erfar var gång
han befrias från stadens tryck och står ”under
bar himmel”, han är själv en campare om
man så vill och skulle aldrig ha kunnat skriva
så vacker vers om landet om han inte själv
varit stadsbo.
Sträv sång och stora vingar
lyfte dock våra dar,
fast i vår vardags ringar
vi fjättrade stå kvar.
Även som centrallyriker har Malm
småningom förvärvat allt större sympatier hos
sina läsare. I yngre dar tedde sig hans
vemods-fyllda självupptagenhet och resignation mera
klädsam än direkt gripande. Men på de senare
bekännelsedikternas allvar och uppriktighet
kan man inte ta miste. Skaldens självkritik
och livsångest förnims även i de mogna årens
naturdikter och ge dessa en ny spänning och
en meningsfullare symbolik. En dikt som denna
om den gamla skärgårdsaspen är representativ
786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>