Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Böök, Fredrik, Storskolan, anmäld av Thure Nyman - Fridegård, Jan, Trägudars land, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
han älskar i samma veva far helt enkelt sin
väg. För en vanlig gymnasist skulle sådana
olyckor i tät följd ha betytt något av en
tragedi. Men inte så för Bertil Åradsson. Han
”stryker över och går vidare”, och man kan
inte märka, att det egentligen bekommer honom
någonting. Med ungdomlig dådkraft är han
genast färdig att gripa sig an med nya
uppgifter.
Den litterära överexponeringen av
ungdomsårens upplevelser och bragder av fysisk och
andlig art är ingenting nytt och ingenting
oförklarligt, ja, inte ens någonting oförlåtligt. Den
kan ha ett konstnärligt berättigande. Men när
den som här mot slutet av boken övergår till
en bevisföring för kränkt oskuld har man svårt
för att följa med i galoppen.
Detta är så mycket mer att beklaga, som
den direkt motverkar det positiva och
värdefulla i författarens förkunnelse. Ty han har
en förkunnelse. Den går ut på detsamma som
Fröding en gång uttryckte i orden: ”Men
Xenofon — var stolt och glad att se hellener
kunna lida och ändå kunna glädja sig och
höja sig till mera ädla ting än sorgen över
nöden och icke som barbarer böja sig i skräck
och vanvett över hårda öden.”
Slavmentaliteten, slavmoralen är författaren förhatlig. Han
vill ha ett starkt och friskt släkte med en
obändig håg att hävda sig mot pådrivarnas
piskor, och däri har han många sympatisörer.
Men det är inte alldeles detsamma som en
självhävdelse å tout prix. Och om man ser till fallet
Bertil Åradsson, är det svårt att förstå, vad
det är för hårda öden han har lyft sin panna
mot. Under hela sin skoltid har han haft det
borgerligt lugnt och bra, inte en enda verklig
olycka har drabbat honom, han har alltid legat
i täten, vare sig det gällt pojkstreck och
bravader eller mera högtflygande övningar, han
har aldrig behövt känna sig underlägsen och
svag, och när han råkat ut för en motgång,
har han skakat den av sig som gåsen vattnet.
Peripetien i hans liv som skolyngling består i
att han relegeras på grund av ”opålitlighet”
— ett säkerligen absolut enastående fall i det
svenska läroverkets historia —, och det kan
naturligtvis kallas en olycka, men för Bertil
Åradsson blir det en utmärkelse. ”Opålitlig —
det är ett fördömt ord. Du och jag, Bertil, vi
har fått heta opålitliga, och mig fröjdar det
in i själen. Nu vet jag, att du är att lita på.”
Den som utdelar detta riddarslag, är Viktor
Lejon, vilken i romanens sista kapitel visar
sig vara Bertils morfar.
Detta kapitel är för övrigt i jolmigaste laget
för en på kolportageromantik icke inställd
läsare, men annars skall det villigt erkännas,
att man läser Bööks roman inte bara med
intresse utan många gånger med nöje. Hans
frodiga berättarhumör förnekar sig inte, det
finns sidor och hela kapitel, som äro briljanta,
det finns träffsäkra iakttagelser och
formuleringar, och man märker, hur författaren har
njutit av att få demonstrera sina litterära
boxartalanger till läsarens förnöjelse eller —
förargelse. Han utmanar sin publik, och
därmed har han också avsagt sig anspråken på
en mild behandling. Det är nämligen även
med bästa vilja i världen omöjligt att skilja
på sak och person. Men det bekymrar av allt
att döma inte författaren. Han vet att världen
är vrång, och han har ett recept. ”För
rättvisa”, säger Viktor Lejon, ”finns bara där det
finns stillhet och ordning, och till det fordras
först och främst makt.” Det låter bestickande,
men det är bara en halvsanning eller kanske
man ska säga en tidsenlig sanning, en av dessa
”sanningar som omskapa världen”. Lyckligtvis
ha vi fortfarande rätt att tänka olika här
i landet. Thure Nyman
Svearnas mark
JAN FRIDEGÅRD; Trägudars land.
Wahlström & Widstrand 1940.
8: 50.
I ”Trägudars land” möter man Jan
Fride-gård i en ny inkarnation och dock givetvis
som densamme som han alltid har varit. I sitt
hittillsvarande författarskap har han rört sig
i mörka nutidsmiljöer. I all sin träffsäkra
objektivitet har hans tidigare böcker haft ett
drag av intensiv självrannsakan och i deras
destillatprosa finns ett element av protest och
anklagelse som riktar sig lika mycket inåt som
795
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
