Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Fridegård, Jan, Trägudars land, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
utåt. Även om man inte bör överdriva
synpunkten, så har författaren i rätt hög grad
varit en jagdiktare, som i sin konst har dömt
och renat sig själv. Känsla och inlevelsestyrka
har varit mer utpräglade än den konstruktiva
fantasien. Nu däremot har Fridegård sökt upp
en så avlägsen epok som det svenska
åttahundratalet och levandegjort den i en raskt
svepande skildring med episka gestalter och
rörligt händelseförlopp. Trotset är borta ur stilen,
och övertonerna, de korta glimtarna av rymd
och andakt, som förut på ett lika oväntat som
egenartat sätt dök upp och försvann i den
proletära skildringen, har efterträtts av
någonting som är jämnare och mer alltigenom
”er-haben”. Förändringen kan synas överraskande
liksom motivvalet, men ändå förstår man gott
vad det är i ämnet som har lockat
vikinga-bygdens ättling. Starka kontraster ligger
inneslutna i motivet, och brytningen mellan
hednisk karskhet och kristet sinnelag bör inte
vara främmande för Hårdseriens och ”Offers”
författare. Dessutom har Fridegård här som
tidigare sett på ämnet nedifrån, tagit det
från markens ståndpunkt och trålarnas
horisont.
Boplatsen ligger vid viken med sitt samhälle
av trälfolk, kämpar och hövding. Den mörka,
tigande trälen Holme, skicklig smed på
boplatsen, är far till trälinnan Ausis barn, och
när den nyfödda på hövdingens befallning blir
dömd att utsättas i vildmarken, spårar Holme
upp flickebarnet och för sedan också modern
till grottans skygd. Där lever de tre en tid
i vildskogens djup, väl dolda. En hämndens
susande sten träffar hövdingens barn i nacken
och gör det lemmalytt. Snart beger sig
emellertid Holme med sin lilla familj till
handelsplatsen. Där träffar de samman med en kristen
missionär med kylig vänlighet i ögonen. Ausi
dras till honom och låter till och med döpa sig,
men templet som främlingen bygger rivs ned
om natten av Holmes och hans kamraters sotiga
smedshänder. Med det stora Göjeblotet i Gamla
Uppsala kulminerar handlingen; det är en
orgiastisk blodsfest i rött och guld, fylld av
hemska dofter och ockulta scener. Främlingen
utstår där martyrdöden för sin tro. På
blot-festen uppspåras det förrymda trälparet av
hövdingen och blir återfört till boplatsen, men
när hövdingen senare dödas i strid rymmer
Holme med Ausi för andra gången. Då
romanen slutar befinner han sig innanför
handelsplatsens portar som mästersmed i egen
smedj a.
Så är i korthet förloppet. Det är raskt och
smidigt berättat, men viktigare är den tjusande
skildring av svensk natur och dagligt, primitivt
liv som är berättelsens grund. Fridegård har
studerat de arkeologiska dokumenten och med
sensibilitet och klarhet gjort tiden levande för
oss. Inte en rad är ”beskrivande”, är
acces-soarer. Allt är upplevt inifrån. De lakoniska
satserna och de korta avsnitten passar till det
hårt primitiva i ämnet, men stilen besitter
också i sin lugna episka rytm en fin plasticitet
och den rammar det rätta uttrycket så säkert
som mästersmeden det smidiga järnet. Antingen
författaren nämner en sophög eller de vita
och skära nyckelblomstren i det svala kärret
sker det med samma makalösa objektivitet, det
vill säga konstnärlighet. Det stiger en stark
vildmarksstämning ur skildringen, där Holme
flyger som en uggla genom skogen. ”Den
kritvita vinterns järnring kring en boplats när
vinden dött bort” förnimmer man rysande, och
det varma huslyet i timmerstugan när
nattfjärilarna börjar sin dans omkring elden
smyger sig över en med sömnig trygghet. —
Det finns många fina scener att observera,
som till exempel den då främlingen får höra
klockklang i hednalandet eller då Ausi ser
guldkorset blixtra mot det mörka vattnet. Den
mest glänsande detaljen torde vara kämpen
Stenulfs död, när han tigande går bort efter
att ha fått sitt banesår. Man blir glad över
det källrent svenska i boken. Törnrosdiktaren
skulle ha tyckt om detta — och finns det inte
i själva stilen något av det som Vilhelm
Ekelund kallar ”det folkligt förnäma”?
Romanens människor verkar mer avlägsna
och skugglika än vad man är van vid hos
Fridegård. Men de är dock åskådliga och
långtifrån okomplicerade. För primitiva har
författaren knappast frestats att göra dem,
snarare har man en känsla av att han i några
fall har använt alltför modernt rationalistiska
uttryck för känslor som väl måste ha existerat
då som nu. Man föreställer sig att dåtidens
796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
