Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Fridegård, Jan, Trägudars land, anmäld av Margit Abenius - Browallius, Irja, Marméns, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
trälar måste ha haft en större mystisk
naturförbundenhet, mer av vidskepelse i blodet.
Författaren har lyckligtvis försmått all museal
arkaisering, men ändå är man här medveten
om att det är någon underton som fattas. Detta
gäller särskilt Ausi. Främlingen är vekt och
fint skildrad, han är ett offer som saknar den
rätta geniala kraften med hednafolket och
därför bara blir förelöpare. Den tigande Holme
intresserar. Som alla Fridegårds manliga
huvudpersoner är han en samvetsorolig. Dråp
bereder honom givetvis inga samvetsagg, men
rättsmedvetandet fungerar ömtåligt i fråga om
magiska ting. ”Men rätt var det inte mot
Stenulf, han skulle ha bränts och lagts i en
stor hög.” Författarens egenartade och
sparsamma, ytterst norröna humor kommer fram
i porträttet av den ilskne och kortbente
hövdingen, vars två förnämsta trälar hade till
uppgift att hålla honom, tills ansiktsfärgen bakom
hans vredes pannrynka hade övergått från vit
till röd!
Slutpartiet är matt, och man erfar en viss
besvikelse, kanske beroende på att romanen
i det föregående är så laddad med
konfliktämnen att man är oförberedd på att den skall
mynna ut i ren skildring. Det förefaller som
om författaren hade tänkt sig en fortsättning,
och i så fall kan den tänkas komma att
återverka fördelaktigt också på slutet i denna
förvisso suggestiva introduktion. Karakteristisk
för författarens förmåga att med ett minimum
av ord sätta läsarens fantasi i rörelse och göra
honom till en smula diktare själv, är den
spänning, med vilken man följer hövdingens nätt
och jämnt omnämnda, nackstela barn. Finns
där knappast, men finns ändå.
Så som ”Trägudars land” nu föreligger ser
man den framför allt som en dikt om
uppsvenskt lynne och ursvensk natur. Det är ett
tigande, buttert folk, icke utan högsinthet och
aristokratiska drag, föga lämpat vare sig för
att bocka uppåt eller trampa nedåt. Och den
tungsinta vikingaslätten, de lövsusande vikarna
och stenrika bygderna har i Jan Fridegård fått
en kongenial tolk. Margit Abenius
Fallet Marmén
IRJA BROWALLIUS: Marméns. Bonniers
1940. 9:—.
Anmälaren har inte riktigt kunnat dela den
allmänna entusiasmen över Irja Browallius’
allmogeskildringar. I all sin gedigenhet ha
de i hans tycke en alltför ”etnografisk”
karaktär, äro frukten av kylig och skarpsynt
iakttagelse långt mer än av inlevelse, för att nu
inte tala om självupplevelse. De ha fullföljt och
kanske fullkomnat en tradition, men de äro
inte nyskapande. Då författarinnan nu tagit
upp ett ämne ur borgerlig stockholmsmiljö, är
det med spänning man tar del av resultatet.
Ty även om Irja Browallius vistats några år
som lärarinna bland allmogen i Närke, så
borde den miljö hon nu valt ligga bättre
till för huvudstadsdottern. Man frågar sig
ovillkorligen, om hon skall lyckas förena
den skoningslösa psykologiska realism, som
är hennes speciella styrka, med det djupare
personliga engagemang i stoffet, den förmåga
att själv ryckas med av de skildrade livsödena,
som i sista hand äro avgörande för en diktares
makt att även rycka läsaren med sig.
Det första som slår en vid läsningen av Irja
Browallius’ nya bok, är hennes originella sätt
att umgås med sina diktade gestalter. Om de
mest framträdande av dessa gäller det, att
författarinnan knappast kan tala om dem utan att
också nämna deras titel. Det är herr Marmén
och fru Marmén och fröken Lundin och fröken
Lipschütz och fröken Vetterström på så gott
som varje ställe. Men den gode Marméns
fjor-tonåriga dotter heter bara Kajsa, hans
hembiträde endast Anna, hans närmast
underordnade i verket helt enkelt Enström, och biträdet
i fru Brunnbergs bageri, som råkar bli
Marméns älskarinna och sedan hans andra hustru,
är bara Ida eller Ida Johansson, och detta även
efter upphöjelsen! Jag har grubblat mycket
över detta titelproblem. Jag vill inte misstänka
författarinnan själv för någon indelning av
folk i överklass och överordnade å ena sidan,
underordnade å den andra, utan har stannat
797
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
