Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Browallius, Irja, Marméns, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
för att härmed avses en indirekt belysning av
brackighetens konventioner och fördomar. Men
säkert är det inte, och metoden är bestämt en
smula obekväm och tungrodd, i varje fall då
man inte lagt ner mer möda på
miljöskildringen i övrigt än vad som här är fallet. Både
stockholmsbilderna och interiörerna från det
ämbetsverk, där Marmén bedriver sitt erotiska
och ekonomiska smussel, äro ytterst löst
skisserade, vaga och obestämda i konturerna.
Säkert är däremot, att detta med titlarna
skapar distans mellan författarinnan och
hennes figurer. Och denna distans förefinnes på
ett egenartat sätt också mellan figurerna
inbördes. När fjortonåringen Kajsa ligger i
sängen och längtar efter sin mamma, längtar
hon efter fru Marmén. Då Marmén telefonerar
till sin visserligen frånskilda hustru, ringer
han till fru Marmén; när han tänker på
sin förra älskarinna, tänker han på fröken
Lundin.
Via dessa utanverk närmar man sig själva
grundstämningen och människoskildringen i
romanen. Det är verkligen inte bara till det
yttre som dessa människor förefalla
främmande för varandra. Man får intrycket, att de
ständigt liksom glida förbi varandra. Stilla
och omärkligt stråla deras banor samman, löpa
jämsides ett stycke och skiljas åter på samma
sätt, för att lika slumpartat, lika fritt från
allvarligare störningar dyka upp i nya
kombinationer. Det verkar som om ödena inte
grepo tag i varandra, hur intima deras
relationer än äro. Det blir friktioner men aldrig
kollisioner, inga känsloutbrott, inga stora
avgöranden. Berättelsens huvudperson är en
medelålders tjänsteman i ett obestämbart
ämbetsverk. Då historien börjar, har han just
skilts från sin hustru, men han har också
glidit ut ur den förbindelse med en av damerna
i verket, som vållat skilsmässan. Den övergivna
älskarinnan är kanske lite kränkt och bitter,
men några djupare spår tyckas händelserna
inte ha satt hos någon av kontrahenterna,
i varje fall inte hos Marmén. Hans dotter
Kajsa går vind för våg, hänvisad blott till
en slafsig och likgiltig tjänsteande, och ingen
finner det uppseendeväckande. Då och då
rycker pappa Marmén upp sig till ett
förstrött intresse för flickungen, men i nästa
stund är hon åter som en alldeles främmande
varelse. Fröken Lundin kräver honom under
halvt skämtsamt hot på de pengar han
försnillat för henne, och som om det vore den
naturligaste sak i världen är han genast färdig
att manipulera med anförtrodda kassor för att
hålla hennes skadeslös. Samtidigt råkar han
in i en ny förbindelse, denna gång med
bageribiträdet Ida Johansson, och då hon blir gravid,
lyckas hon utan större svårigheter förmå
honom till äktenskap. En månads
suspende-ring från verket har inte satt nämnvärd skräck
i Marmén; han begår nya oegentligheter och
degraderas slutligen. Kajsa, som länge pendlat
mellan honom och modern, bestämmer sig nu
för att flytta till modern, och Marmén sitter
där till sist med sin otäckt uppkomlingsaktiga
fru, sin vantrevnad, sin vanära — men innerst
inne hjärtans likgiltig och oberörd. För att
komplettera bilden av denna ohjälpligt
förfallna och nedsjaskade existens, som alltid följer
minsta motståndets lag (inte minst i fråga om
kvinnor), må nämnas, att då vi först göra
hans bekantskap, roar han sig med att kasta
ut tomma konservburkar på gatan! Hans
livsfilosofi sammanfattas av författarinnan så:
Han undrade inte över någonting. Man drev och
drev, och ibland fördes människorna tillsammans,
och ibland drevs de ifrån varandra. Och stundom
funno de kärlek, stundom något annat. Stundom
knöts vänskapsband, stundom gavs ett ord av
sympati och förståelse. Man dröjde några flyktiga
ögonblick vid varandras sida, grubblade över ett
främmande öde och försjönk sedan i tanken på sitt eget.
Måhända var detta flyktiga, aldrig uppfyllda och
endast drömda det ljuvaste och behagligaste. Livet
drog förbi helt hastigt. Det var ganska skönt att
minnas det flyktiga, när man satt fast i vardagens
träsk, kämpande i nuets öken. ■—• — Människorna
måste ha sina öden. Det var ingenting att säga om
det. (Sid. 125 f.)
Detta idiotiska, fundamentalt irrationella
handlande, denna
driva-med-strömmen-men-talitet, detta slöa, oansvariga glidande, detta
oblomoveri — sit venia verbo — som främst
är Marméns, men som också färgat de
mänskliga relationerna, hela grundstämningen i
romanen, varifrån tycker man sig känna igen
allt detta, om inte från ryska miljöer,
skildrade i ryska romaner? Författarinnan måste
ha tagit djupa och bestående intryck av rysk
romankonst — jag kan i varje fall inte finna
någon annan förklaring till det exotiska, det
osvenska intryck berättelsen gör, och som
bryter sig så säreget mot de svenska namnen
798
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
