Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Browallius, Irja, Marméns, anmäld av Holger Ahlenius - Martinson, Moa, Vägen under stjärnorna, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
och den. svenska inramningen. Till och med
ämbetsverket, där allt går så släpphänt till,
där oegentligheter ostört kunna pågå i åratal
och skandalpressens hej dukar utan vidare få
tillgång till handlingarna, verkar mer ryskt
än svenskt. Men med detta i åtanke är det
lättare att bortse från bokens små konstigheter,
lättare att göra rättvisa åt den överlägsna
psykologiska realism som Irja Browallius inte
kan frånkännas och som, också den, antyder
hennes skolning hos de stora ryssarna. Har
man väl accepterat Marmén som en mer rysk
än svensk romangestalt, kan man inte undgå
att beundra den stränga följdriktighet, den
grymma klarsyn varmed han är skildrad.
Figuren som sådan håller ovedersägligen ihop,
även om den förefaller främmande. Men det
allra bästa i boken är kanske kvinnoporträtten:
den frostbitna, tröttkörda men stolta Elsa
Lundin, den gamla feta skandalråttan
Elisabeth Lipschütz, den loja, vulgära blondinen
Ida, som pöser över som en vetedeg när hon
uppnår rangen av borgarfru. Lärarinnan Irja
Browallius har varit författarinnan med samma
namn behjälplig vid teckningen av två figurer:
etterblåsan fröken Vetterström, medelålders
lärarinna med drag av sadistisk
sedlighets-hyena, samt den stackars vinddrivna,
vilsekomna, butterblyga och ömhetstörstande
skils-mässoungen Kajsa, en gestalt av starkt
övertygande verklighetsprägel.
Några uttryck för medkänsla torde det dock
bli svårt att komma på författarinnan med.
Distansen mellan henne och berättelsens
personer bibehålies obönhörligt även i denna
borgerliga roman. Därtill bidrar också den
strama, torra, i huvudsak vältuktade stilen,
som inte låter framskymta ett uns av ironi
eller satir utan är nyktert och kallt
konstaterande intill sista raden. Men det är ibland med
det stränga artisteriet i romanen som med den
stränga vetenskapligheten: det framtvingar
beundran, men det är inte omedelbart
fascinerande, förmår inte gripa och värma.
Holger Ahlenius
Ägandets folk och kunnandets
MOA MARTINSON: Vägen under stjärnorna.
Tiden 1940. 8: 50.
Hjalmar Bergman, som bland mycket annat
var de spirituella distinktionernas man, har
skrivit en gäckande och gripande novell, ”Ge
mej e ko”, där han skiljer på två sorters
adel — de kunnande och de ägande. Den
realistiska Moa Martinson är föga lik Hjalmar
Bergman — fast också hon kan göra fyndiga
generaliseringar — men den ovannämnda
formeln blev mycket klar för mig när jag läste
hennes mustiga, krönikeartade epos om
bönder och arbetsfolk, ”Vägen under stjärnorna”.
I romanens myller av tavlor och gestalter
utgör kampen och samspelet mellan de ägande
och de kunnande helt enkelt huvudtemat och
den röda tråden.
Romanen omspänner en tidrymd från 1830
till något datum före bilismens och storkrigens
epok. På östgötaslätten ligger den stora
bondgården Vändelhög, ägd genom generationer
av släkten Vändel. Där sitter en kväll
storbonden Vändel och grubblar dunkelt över ödet
vid skenet av ett vaxljus. Han har en grotesk
och löjlig sjukdom som vetenskapen benämner
elefantiasis. Oförmögen att uthärda tar han sitt
eget liv vid Vaka kyrkomur. Han efterlämnar
en vuxen dotter, den snåla och snipnästa Ida,
och i andra giftet en späd son. Det är denne
Vändel som blir en av romanens centralfigurer.
Sedan barndomen blir han förvekligad genom
att vara omgiven av idel dyrkande kvinnfolk,
hans kunskapsbegär förtrycks och hans
utbildning försumpas: han kommer att ensidigt
tillhöra ägandets folk. Vacker och ståtlig, med
den sensuella människans förmåga av
godmodig vänlighet, besitter han dock mitt i sin
slöhet och sitt förfall en viss kultur och manlig
charm. Sammanflätad i fråga om öden och
arbete med Vändelsläkten är flåbusens släkt
på Riåsen. Dessa av brott, svält, elände och
ett ruskigt bödelsyrke präglade människor hör
till kunnandets folk, och även deras tärda och
bittra gestalter präglas stundom av en slags
kultur, den kultur som manuell skicklighet ger.
Varken Vändelhög eller Riåsen hör till de goda
gårdarna, många onda rykten hör man från
dem båda.
799
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
