- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / December 1940 Årg. 9 Nr 10 /
800

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Martinson, Moa, Vägen under stjärnorna, anmäld av Margit Abenius - Beijer, Harald, Brita i grosshandlarhuset, anmäld av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RECENSIONER

”Vägen under stjärnorna” är färgmättad och
ytterst händelserik. Med stor kraft och lidelse
handskas Moa Martinson med det tunga,
svällande stoffet och gestaltar med den
oformliga form som hon har gjort till sin egen
originella, hjärtats röda saga, syndaångesten
och det skumma brottet, arbetets hårdhet, de
ringas lycka, hatet som är som ”strävt
kärrgräs över öppna sår” och dunkla tankars
famlande efter en smula rymd och klarhet. Det
blir ett stundom förvirrande men grant och
aldrig ointressant mönster. Skildringen är
koncentrerad till vissa dagar under årens lopp:
en augustikväll, en allhelgonadag, den stora
höstslakten, trolovningsfesten. Någon idealisk
reda blir det inte, författarinnan har en speciell
svårighet att presentera sina personer, och
romanen har inte samma klara inre struktur
som Lo-Johanssons detaljrika ”Bara en mor”.
I gengäld fängslar Moa Martinson ofta med
det oväntades charm, och när hon avbryter
ekande ordträtor eller praktfulla
arbetsskild-ringar för att tala i egen person lyssnar man
alltid intresserad till hennes fyndiga, kvicka
kommentarer eller sociala exposéer. När
författarinnan är som bäst är hon en rapsod
som har bevarat mycket av gammalt svenskt
liv och kultur åt minnet. Och av det material
som hon lägger fram kan man lära sig
ofantligt mycket. Vilka genuina öden och ansikten!
Mor Långlagder som går omkring i gårdarna
och komplimenterar folk för deras fina katt
— en Selma Lagerlöfs-typ, fast oretuscherad
och autentisk. Stövel-Anders som fått sitt namn
därav att han knyckt ärter i stövlarna, men
som tar revansch för både skam och löje
genom att bli jordbrukspioniär. De karska
och de blida kvinnorna omkring Vändel. Den
lilla gumman på Slånbärstorp med sin mystiska
klokhet och mångsidiga skicklighet — en grå
och gammal representant för kunnandets folk.
En fantasieggande typ är också den fanatiske

kolaren från skogsbygden som drömmer om
att realisera bergspredikans ord, men driver
hustru och barn till vanvettets gräns i
skogsensamheten. Romanens människor finner inte
någon form för sin tro i stadskyrkan; sin
innerlighet och gemenskap söker de i
bönhuset. — Låt oss till sist inte glömma öken
och kamparna i skildringen. Moa Martinson
är en framstående djurskildrare, och stolta
rastjurar och ledbrutna arbetsok spelar en stor
roll i tavlan.

Det är som synes snarare för mycket än
för litet innehåll i denna kunskapsmättade bok
som rör sig både i bondgården och torpstugan,
på slättbygden och i Kolmårdsskogen, i
bönhusets varma extas och i stadens
brännvins-härjade hamnkvarter. Men i slutet får
författarinnan ett kraftigt grepp omkring stoffet
och skapar ett klart perspektiv genom att driva
in alltsammans under en gemensam aspekt.
Vändelsläkten håller på att dö ut, och sent
omsider går det så, att den purunga Ulla Lord
från det fattiga skogstorpet blir den som
tro-lovas med den åldrande Vändel och kommer
att bli gårdens husfru. Den fräscha och
tem-peramentsfulla flickan, ”ett geni bland
mjölk-surror”, tycks bestämd att höra till kunnandets
folk, men hennes på skönhet och ägodelar
svultna sinnen fängslas oemotståndligt av
föremålen på Vändelhög, särskilt av det sirligt
snidade dockskåpets härligheter, och blind och
liksom viljelös drivs hon mot sitt öde. Och
Ulla som drömmer om dockskåpet, och alla de
andra, de kunnande och de ägande, djur, jord
och folk, sugs oemotståndligt in i det mörkaste
öde, ett öde som formas av krökta, hudflängda,
ärrade ryggars sinnessjuka moral.

Det är en tung väg Moa Martinson har
målat, men det är trots allt något ståtligt och
mäktigt över den. Mörk är den, men himlen
över den är dock icke helt utan stjärnor.

Margit Abenius

På säkrare mark

HARALD BEIJER: Brita i grosshandlarhuset.
Norstedts 1940. 8: 75.

Man har kunnat hysa de mest skiftande
meningar om Harald Beijers rent litterära
kvalifikationer, men det har aldrig kunnat

sägas, att han ryggat tillbaka för de stora,
de magistrala uppgifterna. Man har kunnat
stötas bort av de grova understrykningarna
i hans tendensromaner, men hans starka
rätt-färdighetspatos har det inte fallit någon in

800

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 22 21:24:06 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-10/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free