Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Beijer, Harald, Brita i grosshandlarhuset, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
att förneka. Anmälaren för sin del har reagerat
särskilt kraftigt mot den schematiserade milj
ö-skildringen, den kolportagemässiga
”psykologien” och de chronschoughsartade
kommentarerna till romanhandlingen men har inte
varit blind för den för svenska förhållanden
osedvanligt rika fabuleringen. Motsättningarna
mellan olika kvaliteter, mellan aktningsvärd
ambition och fatala brister i talangen ha i
anmälarens tycke allvarligt skämt ett
författarskap, som till hans förundran vunnit
erkännande även av fordrande kritici. Desto roligare
är det att i Beijers nya roman se dessa
motsättningar så pass reducerade att man vågar
hoppas på deras slutliga utplånande!
”Brita i grosshandlarhuset” är mindre
anspråksfull än någon av Beijers hittills utkomna
romaner. Ämnet är inte av världspolitisk
räckvidd, omspänner inte heller de största
moraliska och samhälleliga problemen. Visserligen är
det författarens avsikt att illustrera den svenska
ståndscirkulationen, och några tämligen enkla
funderingar över denna — uppströmmen i
samhället skulle sålunda först och sist betingas
av de anlag som tillförts de undre lagren
genom de övres utomäktenskapliga
förbindelser (sid. 68) ! — får man ta med på köpet.
Lyckligtvis kan man lugnt bortse från denna
naivt förenklade tankestomme. Vid den
oundvikliga jämförelsen med ”Snörmakare Lekholm
får en idé” framgår det särskilt klart, att
Beijers berättelse inte ens tillnärmelsevis täcker
ståndscirkulationens invecklade och
mångför-grenade förlopp. Men själva denna konstlösa
berättelse, om hur torparflickan Brita vid
femton års ålder blir kökspiga hos
grosshandlar-familjen i staden, avancerar till husjungfru
och slutligen gifter sig med sonen i huset, är
i huvudsak så friskt och bra skriven att den
kan avnjutas au naturel, och den är välgörande
fri från pålagd tendens utan att därför
författarens alltid vakna kritik mot samhällets
orättvisor förstummats. Miljöskildringen har
vunnit avsevärt i åskådlighet och konkretion.
Handlingen utspelas någon gång under seklets
första årtionde, och förhållandet mellan
”herrskap” och tjänstefolk, den vräkiga och
smaklösa prakten i grosshandlarvåningen, moderna
och borgerskapets dåtida uppfattning om det
”passande” och annat sådant har av Beijer
fixerats på ett diskret och smålustigt sätt.
Helt fri från förnumstigt befängda
utlägg
ningar är inte heller denna bok. Dit hör vad
författaren har att säga om var man bäst lär
sig att umgås med konst och litteratur (sid.
75 f.) eller om uppkomsten av handelskriser
(sid. 119); dit hör också satsen: ”Kläderna
betäcker ytan, och ytan och dess behandling
är det viktiga i kulturlivet” (sid. 195) — en
pil av sällsynt trubbighet, avskjuten mot ett
imaginärt mål, såvida inte kulturlivet här står
i stället för samhällslivet eller något liknande.
Men den värsta praktblomman bland Beijers
hugskott finner man i en passus som handlar
om bonddrängen Arvid Perssons beslut att
flytta till staden och ta värvning. Detta beslut
förklaras med: ”Den drift, som är nedlagd hos
den sunda människan att växa ut över sig
själv. Denna vilja att gå vidare framåt,
härskardriften och rovdj ursinstinkten. Denna drift,
som driver fram vetenskapsmän, konstnärer
och börsmäklare” (sid. 107). Dylik gallimatias
får ju under inga omständigheter gå opåtalad
förbi, men annars måste det erkännas, att den
floskelflora som förut vuxit så yppigt i Beijers
romaner nu blivit kraftigt beskuren. Och vad
han har att säga om pedantens mentalitet och
om den dåtida överklassens ofta arbetstyngda
och utarmade existens, delvis betingad av
löjliga föreställningar om vad
”ståndsmässig-heten” krävde (sid. 256 ff.), är både riktigt
och förnuftigt.
Men romanens största förtjänst ligger
avgjort på det psykologiska området eller, rättare
sagt, däri, att psykologiserandet här intar en
mycket undanskymd plats. Det kommer
knappast till tals annat än i fråga om
grosshandlaren, och det är utan tvivel den sämst
tecknade figuren i romanen; hans brev till sonen,
då denne måste hemkallas från Uppsala för
att börja arbeta i den allvarligt undergrävda
firman, gör ett allt annat än övertygande
intryck. De enkla och okomplicerade naturerna
har Beijer emellertid alltid lyckats bäst med,
och de spela här förstaplansrollerna. De tre
första kapitlen handla sålunda om den unga
torparflickans avsked från hemmet, hennes
första stadsresa, hennes möte med sin faster,
trotjänarinnan Ida, som skaffat henne
anställning i grosshandlarhuset, och hennes första,
storögda upplevelse av stadens, butikernas,
överklasshemmets underverk. Allt detta är rent
förträffligt skildrat i en serie vardagsrealistiska
närbilder och med särskilt utrymme ägnat åt
801
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
