Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Beijer, Harald, Brita i grosshandlarhuset, anmäld av Holger Ahlenius - Martinson, Harry, Verklighet till döds; Olsson, Hagar, Träsnidaren och döden, anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
dialogen, som i sin för fattigfolk
karakteristiska fåmäldhet är av en betvingande
naturlighet. Intet av detta är väl den stora konsten,
men allt är äkta och sant. Dessa människor
bli levande för oss utan alla kommentarer,
genom blotta sitt sätt att handla, röra sig, tala.
Dialogen tyder rentav på, att Beijers egentliga
begåvning kanske ligger på det dramatiska
området.
Efter dessa tre inledningskapitel, som
tillsammans utgöra en liten pärla, följer ett kort
avsnitt, där författaren rör sig med stora
kamerasvep genom ett par år framåt, och då
röjer sig genast hans svaghet, den benägenhet
att falla in i följetongen, som visat sig så
ödesdiger för hans författarskap. Men i huvudsak
är romanens uppbyggd av episoder och
situationer i samma konkreta, kommentarfria stil
som de första kapitlen, och de visa sig vara
helt till fyllest för att göra händelseförloppet
trovärdigt. När man läst ut boken kan man
se den livsdugliga, friska och framåtsträvande
Brita framför sig. Man är inte alls förvånad
över att hon lyckats bli förlovad med den
bortskämda och svaga odågan Greger, och man
är övertygad att hon också skall lyckas göra
folk av honom. Scenerna mellan dem ha
genomgående livets egen färg, och den
undermedvetna sammansmältning av beräkning,
tillfälligheter och uppriktig kärlek som bestämmer
Britas handlande har den allmänmänskliga
skröplighetens självklarhet. Uppgörelsen
mellan Brita och barndomsvännen Arvid Persson,
som följt efter henne till staden, är slutligen
en av bokens starkaste scener; just så kan det
gå till då vid första stöt fernissan faller av en
människa, som under ytskiktet har kvar hela
sin primitivitet. Så kan det gå till — är detta
inte något av det mest uppskattande man kan
säga om en roman, som syftar till
verklighetsskildring? Och att kunna säga det om det
väsentliga i Harald Beijers nya roman, är en
oförställd glädje för den som hitintills inte
varit i stånd att uppskatta hans verk.
Holger Ahlenius
Själens försvar
HARRY MARTINSON: Verklighet till döds.
Norstedts 1940. 6:—.
HAGAR OLSSON: Träsnidaren och döden.
En berättelse från Karelen. Natur
och Kultur 1940. 6:—.
Karin Boyes ”Kallocain” torde vara höstens
viktigaste litterära händelse. Om ”Kallocain”
blir man erinrad vid läsningen av Harry
Martinsons lilla grå bok ”Verklighet till
döds”, också den, såvitt jag kan förstå, en
av de väsentliga, de betydelsefulla böckerna.
I naken, expressiv energi påminner de två
böckerna om varandra, fast Karin Boye har
valt den psykologiska fantasikonstens form
och Harry Martinson den rakt på sak
utslungade deklarationens. Temat i dem är själens
död genom standardisering. Kvävas eller icke
kvävas, det är frågan. Liksom Karin Boye
aldrig med en sådan samningsskärpa skulle ha
kunnat skapa Världsstatens mardröm, om inte
något av Leo Kalls och hans medsoldaters
kusliga lojalitet hade ingått i hennes rent
personliga erfarenhet, så måste Harry Martinson
länge ha burit denna verklighet till döds inom
sig ”som kräfta i hjärtat” för att med sådan
frenesi värja livet mot den. Båda har som
bekant under en period av sin utveckling
dragits åt kollektivism och trott att freden
skulle komma öster ifrån — därför vet de vad
de talar om. Okomplicerade människor
däremot är givetvis nu ofta rätt hjälplösa när det
gäller att dechiffrera orm- och paragrafspråket
och fumliga i strid. Därav får jag bekräftad
följande regel: Det sämsta som finns är att
bara vara sjuk, det näst sämsta att bara vara
frisk, det enda värdefulla är att ha varit sjuk
och sedan ständigt befinna sig på väg mot
hälsa. Diktare och andra — vi måste få tid
på oss att gå vilse grundligt och hitta hem.
Nur ehrlich ist verdammt wenig! Sant är
emellertid att dessa två poeter med överkänslig
skärpa har upplevt det organiserade
själa-mördandet och att de med levande mod och
dödsförakt angriper fienden på hans egen
mark.
Inför ”Verklighet till döds” kan jag bara
ge min omedelbart personliga reaktion och
hinner inte placera denna i kylskåp, vilket
kanske när det gäller en så brännbar, så pate-
802
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
