Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Martinson, Harry, Verklighet till döds; Olsson, Hagar, Träsnidaren och döden, anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tisk och gripande skrift vore alldeles särskilt
av nöden påkallat. Att ett och annat i den
verkar improviserat och gjort i hast, att den
innehåller vissa bittra överord må icke
förnekas. I ett förord — där man kanske bör
läsa mellan raderna — kallar författaren den
en idéskiss till ett större tänkt arbete. En naket
filosofisk bok är det, idé och skildring har
förmält sig med varandra. Aldrig har Harry
Martinson skrivit så rakt på sak och
drabbande som nu. I hans musikaliska, sökande,
naivt geniala konst har det alltid funnits ett
drag av hög medvetenhet, ett ganska hårt och
manligt drag — det inte minst intressanta hos
honom kanske. Det är den stilen, mannen i sig,
som han nu använder, men för att försvara
”det vaga, veka och drömska”, denna livsmystik
och rymd som kan översättas i religiösa ord
eller diktarord, men vars väsen aldrig går att
pressa in i hårda formler eller konkret
funk-tiomalism. Kultur är sinne för ungefärlighet,
säger Martinson. Ord är också mjuka,
ungefärliga ting. Hos Karin Boye heter det onda
guden Abstrakt och hos Martinson guden
Konkret, men det är bara olika namn på
samma sak. De två författarna strider i isande
köld mot det som den naiva
”drömdynamitar-den” Birger Sjöberg kallade:
lärareschemat, praktiska taxan,
ingenjörens ring ...
Intensiva, skarpt tagna bilder från Sovjet
inleder boken. Hemlöshet och kyla från en
verklighet till döds strömmar ur dem. Vem
kan glömma den välvisa lärarinnan som
förevisar aristokratbarnens stora leksaker och
fattigbarnens små av vitmossa och trä utan
aning om att det är de senare som vore värda
att avundas genom det skapande liv som talar
ur dem? När överfallet på Finland kommer
känner han instinktivt och utan tveksamhet
att han står på samma sida som de små och
spröda, dessa skogsfinnar som kämpar för
”sanna men paradoxala ting”. Den stora
världs-tragedien upplever han som en modifierad
civilisations kamp mot en extrem. Och när
någon frågar honom, varför han med sin
fredliga läggning och ursprungligt sociala
inställning ansluter sig till försvarskampen kommer
svaret, lidelsefullt och fränt:
... därför att jag aldrig kan tänka mig att
frambringa det fullkomliga ideologiska lätet, så som en
diktaturstat kräver det. I en demokratisk stat blir
jag åtminstone inte arkebuserad för mina medfödda
brister som mänska. De förlåtas mig en smula, därför
att den demokratiska tanken innerst vilar på en
oskriven överenskommelse grundad på en uråldrig
erfarenhet om att det är så svårt att vara mänska.
Den demokratiska principen är att principer inte få
mörda. Och att mänskan är förmer än principer,
även om mänskan kan vara ofullkomligare.
I finska kriget, där författaren arbetar bland
soldaterna, bland annat som talare, gäller det
att i inre och yttre förlamning få fatt på själva
livsviljan hos ett hostande och köldstelt
publi-kum. Författaren ropar ut över de frysande
krigarna:
Det är svårt att vara mänska! Det är svårt att se
nabolandets folk i sina skogars köld slås ihjäl av ett
iskallt världsrike, som skriker och vrålar i högtalare
den nyaste lögnen, att det är lätt, att det är lätt att
vara mänska.
Kanske nådde detta fram till själen bakom
soldatpälsarna, för det är i själva verket en
genialt funnen distinktion.
Det är inte hela Sverige som författaren vill
försvara. Han slungar bittra ordprojektiler mot
det odifferentierade patrask som är ”Sveriges
sämsta folk” och som han med rätt eller orätt
placerar i Grönköpings k. huvudstad. (Och
nog kan det tyckas som om platthetens anda
ofta utgick därifrån.) Det är de egenartade
männen och kvinnorna han strider för och
älskar, och sambandet med det förgångna och
den melodi, den innersta och egnaste, som
stiger ur vår natur och som man bara kan
uppleva från sin egen grund och rot. I stolt
och stram lyrik talar han för visionärens eviga
rätt att inför solen se Undret, så stort, så ofta
och så länge att det kommer honom att tveka,
dröja och pröva en smula i de snabba
vändningar en maktcivilisation kräver. Isande lyrik
målar massdöden i ”dödens socken Salla”. Det
är ett landskap som är så fullkomligt avsjälat,
så berövat all stämning att rena idiotien stirrar
ur det. Ty ”stämning” är för Martinson tecknet
på ”att ande finns”.
”Verklighet till döds” är en bok av stor
förtvivlan, utan fruktan och utan hopp. Just
därför kan den tänkas verka desinficerande bland
en del välment ”beredskap” med krystad
hoppfullhet i. Den förre världsnomaden med de
långa sökartankarna befinner sig här helt på
defensiven. Men det går mycket väl att finna
motiveringarna för sin tro, anser författaren,
803
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
