Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Martinson, Harry, Verklighet till döds; Olsson, Hagar, Träsnidaren och döden, anmälda av Margit Abenius - Barthel, Sven, Cykloncentrum, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
bara folk vill höra på. Däri vill man instämma
och önska att Harry Martinson må bli i
tillfälle att lägga ut de här endast framkastade
tankarna om en moral (det vill säga
livshållning) som kommer oss att kunna behärska
maskinerna. Hans bok innebär också en
uppmaning till andra att dyka under ytan och finna
de modiga, de mjuka, ungefärliga orden för
sin mening. Jag skulle kunna tänka mig någon
som gav sig ut för att strida för kvickhetens
lätta genius eller för det höga och glansfulla
i livet, för något så vagt exempelvis som ”de
höga sfärers harmoni”, för allt detta som är
motsatsen till det avskyvärda adjektivet
”pro-gramenligt”.
Hagar Olsson söker med bedrövat hjärta
källsprången i förbrända marker och den
innerliga hemlandstonen som har kommit bort.
När konstnären Abel Myyriäinen i hennes
karelska berättelse ”Träsnidaren och döden”
vaknar en morgon i sin moders hem känns
allting så främmande. Han är lössliten ur
drömmens saliga stämning av något
oändligt omslutande och erfar en intensiv
melankoli. ”Grundtonen var densamma som i all
melankoli, vare sig den framträder hos ett
barn eller en stor stark karl, hos en förbrytare
eller ett helgon: jag är ensam, alldeles ensam,
ingen älskar mig.” Ur den känslan stiger också
den stora romantiska dikten som till sitt väsen
alltid synes vara en slags hemlängtan efter ett
förlorat ursprung. Hagar Olsson har varit mer
lyhörd för den tonen än de flesta i nutiden.
För träsnidaren ter sig denna morgon alla
hans figurer som vedervärdiga karikatyrer.
Det viktigaste fattas i dem, men vad? Han
står upp för att söka men frestas inte av stora
världen utan vallfärdar hellre till ”sin
barndoms gran och de gamla kloka stenarna i sin
skog”. Och så som i de gamla goda
romantiska berättelserna finner han på färdvägen
mot byarna vid den heliga insjöns strand andra
resenärer: den livligt pratsamme Lampinen
från ”vår by” och dennes lilla dotter Sanni
som är dödssjuk och på väg till munkklostret.
Det blir Sannis död som ger träsnidaren den
insikt han söker och den ro han törstar efter.
I hennes ansikte upptäcker han en fulländning
som blir till en upplevelse för honom. Ty den
förfärliga meningslösa massdöden har slitit
sönder honom i grund.
Till sist är det ett helt litet sällskap av
resenärer och skeppsbrutna som samlas i vår
by med det muntra folket, det egendomliga,
som inte liknar något annat folk i världen.
Dit kommer också det olyckliga barnet Sabine
som i sin ensamhet och sin känsla av att ingen
älskar henne har funnit på otaliga sätt att
gömma sig för livets brutalitet. Till henne
skänker träsnidaren sin bild av den döda lilla
flickan och bilden förmedlar insikten att det
hos en och var finns något som är alldeles
ensamt och olikt (jag har ett namn och ett
ansikte), men dessutom något som är
gemensamt för alla. ”När du som klarast vet att du
är Sabine och ingen annan, då är du som mest
människa, och när du känner att du är
människa, då är du återigen mycket mer än bara
den ensamma Sabine.”
Denna berättelse om ett sökande efter
”sällskap, frid och fyllnad” har en stilla, sorgsen
charm som går till hjärtat. Hagar Olssons
alltid praktfulla, rikt orkestrerade ordkonst,
mer återskapande till sin natur än direkt
konstnärlig, är här neddämpad, men hur naturligt
går inte de lidelsefulla, sköna rytmerna av den
bysantinska ritualens dödsklagan in i
stämningen i denna bekännelse ur en karelares
mörka hjärta. Margit Abenius
Cykloncentrum
SVEN BARTHEL: Cykloncentrum. Med
teckningar av Roland Svensson. Bonniers
1940. 5: 75.
Cykloncentrum är det lilla lugna, molnfria
området mitt i cyklonen, det är Sverige vintern
och sommaren 1940, då luftvärnskorpralen
Sven Barthel mellan täta inkallelser skrev
denna sin elfte bok i ordningen. Barthel beger
sig ogärna utanför det område han kallar för
sitt, och dit hör inte politiken.
”Cykloncentrum” är alltså ingen politisk bok och
sysslar inte med den svenska folkstämningen
i förhållande till världssituationen, men den
kan ändå göra anspråk på att bli bevarad som
ett belysande tidsdokument. Detta gäller i
synnerhet första avdelningen, daterad februari—
april, vari Barthel skildrar livet till sjöss
804
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
