Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Kjellgren, Josef, Guldkedjan, anmäld av Knut Jaensson - Matthis, Henry Peter, Nybyggarna som odlade guld, anmäld av Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hunnit gå ned över s/s Smaragdens
skeppsbrott förrän den i den nya boken går upp och
visar de skeppsbrutna kämpande sig fram till
den tomma livbåten, så har de båda böckerna
en ganska olika karaktär. ”Smaragden” var
väsentligen en yrkesroman och dess heroiska
inslag hade lika mycket att göra med ämnet
som med författarens inställning.
Som motto står på den nya boken ett citat
av doktor Johnson som påpekar att soldat- och
sjömansyrket har ”the dignity of danger”.
Emellertid är den ingen yrkesroman.
Perspektivet har vidgats, den har blivit en tidsroman.
Det är mycket naturligt och det är samtidigt
frapperande hur pass osökt denna
perspektivförskjutning äger rum. Från fredstidens faror
och katastrofer förs man omärkligt in i
krigstidernas — innan kriget ännu har börjat, för
boken slutar den 16 november 1938. Det är
i god överensstämmelse med tiden själv, som
ju inte var fred utan ett ännu inte utbrutet
krig.
Närmast är den nya boken inte en roman
utan en serie noveller. Man får glimtar av
öden, ett efter ett, eller av stämningar,
minnesbilder och hallucinatoriska fantasier. I väntan
på döden dyker minnena upp. Samtidigt
känner man, att man genom dessa minnen ofta
förs in i världar som står författaren
personligen nära. Det märks på tonen. När den
finskfödda fru Plivier sitter i sitt tunna, genomvåta
lintyg med barnet vid bröstet i den överfulla
livbåten minns hon sin skoltid i Helsingfors.
Hon ser lärarinnan och klassrummet och hon
hör den ena versen efter den andra ur
”Kale-vala”. Och märkvärdigt nog: eposet stiger fram
inte bara levande och personligt utan slår sig
alldeles naturligt ned i de skeppsbrutnas
livbåt och blir till en hel essay utan att man
tänker på stilbrytning. Det är för att Kjellgren
upplevt Väinämöinens värld och för att han
är poet.
Poeten märks också på annat. Kökspojken
glider in i ”det sagoland där han kände till
varje sten och skugga”. Han blir ännu mera
barn än han är, spärrar upp näsborrarna och
känner ”förunderligt väl igen lukten av den
salta kryddbemängda vinden som svepte in
över Blekinge i den allra första vårens tid”.
Och förste styrmannens krigsdröm har en stark
och poetisk drömstämning.
Men tyngdpunkten är den manliga
passage
rarens förflutna. Karl Herman Plivier, som
med dramatisk beräkning först i den nya
boken träder in på scenen efter att i
”Smaragden” endast ha figurerat i
personförteckningen, är jude och har flytt ur ett
koncentrationsläger. Han har lyckats ta sig ombord med
sin hustru och sitt lilla barn endast för att
jämte alla ombordvarande utom en gå under
vid skeppsbrottet i Östersjön. Det är
anmärkningsvärt hur väl Kjellgren lyckats leva sig
in i Pliviers historia. Man skulle inte tro att
denna skildring vore skriven av en
”utlänning”. Den verkar i sin knapphet direkt
upplevelse och är utmärkt berättad. På några få
sidor har Kjellgren givit en genom frånvaron
av sentimentalitet och överdrift skakande bild
av ett av vår tids mest typiskt kusliga öden.
”Guldkedjan” är en intimare och mera
personlig bok än ”Smaragden”, man kommer
både dess personer och dess författare
närmare. Samtidigt har den, som sagt, mycket
större räckvidd. Och den strama hållning och
heroiska ton som genomgår båda böckerna
får i den sista en mer allomfattande och
djupare innebörd. Sakkunskapen ingav respekt
i ”Smaragden” och en sakkunskap finns även
här. Men i ”Guldkedjan” sträcker den sig
längre än till ingående erfarenhet av
sjömansyrket. Där talar en annan och väsentligare
upplevelse, den som består i att ha vistats
i dödens gränstrakter. Knut Jaensson
Levande förflutet
HENRY PETER MATTHIS: Nybyggarna som
odlade guld. Bonniers 1940.
5: 75.
När man läst Henry Peter Matthis’ senaste
roman så önskar man att den måtte finna stor
spridning. ”Nybyggarna som odlade guld” är
viktig till sitt innehåll och till sitt syfte, den
är samtidigt folklivshistoria och social
skildring, och den är tydligen ett första avsnitt i ett
större, brett upplagt verk. Det är en lugn,
sak-mättad, realistisk bok och skiljer sig i sin stil
betydligt från de jag läst av författaren förut
och som inte saknat en viss torrhet. Den här
romanen är levande helt igenom, klar och
livsvarm. Den ger en bild, låt vara provinsiellt
begränsad, av ett nittiotals-Sverige som visser-
806
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
