- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / December 1940 Årg. 9 Nr 10 /
807

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Matthis, Henry Peter, Nybyggarna som odlade guld, anmäld av Eyvind Johnson - Björklund, Ingeborg, Den vilda dansen, anmäld av Thorsten Jonsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RECENSIONER

ligen behandlats i skönlitteraturen förut men
sällan med sådan inlevelse och närhet. Vad
som skrivits om amerikafararna kan säkert
bli några volymer, särskilt då deras öden
däröver behandlats. Matthis berättar om några
som gjorde försöket att resa men inte kunde
komma i väg utan tvingades att stanna: det
är dessa landsbors väg in i industrien och det
växande stads-Sverige boken till sina
väsentliga delar handlar om. Där är torparen
Smes-Johan, som tröttnat på slitet hemma och nu
far in till Göteborg med bohag och familj på
kärran; det är meningen att han ska sälja
häst och allt annat säljbart för att få pengar
till amerikabiljetten. Kalle Våda, den store
drängen från samma trakt, är också med och
bär på samma dröm; och i logiet utanför
staden, där de träffar andra amerikafarare,
har redan nybyggarandan blivit starkt
märkbar. Man ska lämna det gamla och
drömmer om det nya. Till och med Johans
elvaårige pojke Sven drömmer om stora
vetefält och farm. Några kommer som sagt i väg.
De har allt ordnat, papper och pengar. Men
innan de kommit ombord på Hullbåten har de
utsatts för den stora, främmande stadens faror.
Klara, en av flickorna som ska resa, ser inte
upp tillräckligt utan blir bestulen på reskassan
och hennes kamrat Emma får fara ensam.
Kalle Våda, den glade drängen, är alltför
begiven på sprit och kortspel och plockas av
en tattare; han med blir tvungen att stanna
kvar i gamla landet. Vad Smes-Johan och hans
familj beträffar, så räcker inte pengarna, han
får ihop, till biljetter. Men, som någon säger,
vi kom i alla fall till stan. Det är om denna
mänskogrupp berättelsen rör sig. Ödena är
inte stora och märkvärdiga, tvärtom torde det
varit ganska vanliga nittiotalsöden. Klara
finner en man, Pontus, och bildar hem med
honom, de tillhör antagligen dem som
kommer att stanna här för gott; Smes-Johan får
arbete med körslor och fortsätter att spara,
snåla in på allt och lägga slant till slant för
att få ihop biljetter till åtminstone Sven och
sig själv. Hans hustru Ellen har däremot ingen
amerikafeber: i allt sitt lättsinne trivs hon
i grund och botten bäst med Sverige, sin man
och Kalle Våda. Hon har inte svårt för att
slå rot i staden, och när hon drömmer så
drömmer hon om hembygden, inte om
Amerika. Och inom Sven växer rädslan för
Ame

rika, han fruktar att fadern ska ta honom med
om det blir så att de kan resa. Kalle Våda har
inte gett upp sin dröm. Men i staden är det
trots inkomsterna svårt att spara. Han är
rund-hänt på många sätt, spelar kort, super och
slåss och utvecklas till en rätt stor buse, en
skräck för trakten och farlig när han är på
det humöret. Vid bokens slut är de alla redan
stadsproletärer, slitna från sin grund men med
fäste i en annan; de har bidragit till
cirkulationen inom landet, rörelsen från landsbygden
och jorden mot städerna och industrien, som
är skedets viktigaste kännetecken. Och i
slutkapitlet, när allt vad de äger har brunnit upp
genom Kalle Vådas slarv och Kalle Våda själv
dränkt sig, sedan han hämnats på sin tattare,
samlas de hos Klara och Pontus och över hela
församlingen vilar på nytt en stämning av
äventyr och uppbrott. I denna stund är de åter
nybyggare. De packar ihop sig, värnlösa men
med blicken mot framtiden. Någon spelar
oka-rina. ”De mjuka, mörka flöjttonerna sjunger
sakta i rummet och gör det ändå så tyst, det
lilla rummet med de många människorna och
deras husvilla bråte.” Så klingar boken ut: en
bild av Ellen som lägger barnen skavföttes och
Klara som släcker lampan. Det är intensiv
nittiotalsstämning, med allt vad den kan
innebära av elände och framtidshopp. Matthis är
här, vilket man inte så tydligt märkt i hans
tidigare böcker, bra mycket poet; språket
i boken har för övrigt genomgående spänstig
smidighet, balans och kraft. Och porträtten av
Ellen, Klara och Kalle Våda är så psykologiskt
sanna att de nog kommer att stå sig.

Eyvind Johnson

Kvinnan och varulven

INGEBORG BJÖRKLUND: Den vilda dansen.
Bonniers 1940. 8: 50.

På baksidan av Ingeborg Björklunds nya
roman ser man att hennes tidigare produktion
omfattar tolv verk, därav fem romaner, en
novellsamling, fem diktsamlingar och en
sagosamling. Tretton är tydligen ett olyckstal för
författarinnan, ty utan att ha läst alla dessa
tolv och utan att otillbörligt överskatta dem
man läst vågar man tro att inget av de
tidigare numren i serien kan vara så fullständigt
omöjligt som detta.

807

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 22 21:24:06 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-10/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free