Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Salje, S. E., Dimmorna lyfter, anmäld av Thure Nyman - Holmström, Ragnar, Oväder, anmäld av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
med, vad Emil går för, och samvaron med
Anund under dagsverken och vid tillfälliga
möten väcker känslor till liv, som
småningom mogna och fördjupas. För sent inse
bägge, att de äro som gjorda till man och
hustru.
Emil råkar i delo med rättvisan, och under
hans fängelsetid förverkligas de bägge andras
ömsesidiga längtan. Det sker utan ord och
löften från någondera sidan. Sigrid vet, att
Emil inte kan reda sig utan henne, hon hänger
fast vid hemmet sådant det nu är, och vid det
barn hon har med honom. Innerst hyser hon
ett förborgat hopp, att Anund ska skänka
henne en son, så att hon ständigt ska äga
något av honom i sin närhet. Hennes önskan
går i uppfyllelse, men hon bevarar
hemligheten för sig själv. Anunds son får namnet
Göran och blir Emils särskilda hjärtebarn.
Sigrid tycker sig nästan ha blivit bestulen på
det dyrbaraste hon ägde.
För att bringa skvallret till tystnad
återknyter Anund med en tidigare käresta, Gunvor,
och gifter sig med henne, därför att han måste
ha en husmor på gården. Ryktena om Sigrid
och Anund ha emellertid nått Emil, som
dessutom bär groll till denne, emedan han varit
den ofrivilliga orsaken till, att Emil kommit
i fängelse. En natt kort efter det att Anund
fått tak på sin nya ladugårdslänga, sätter Emil
denna i brand. Anund förstår sammanhanget
och slungar ut beskyllningen, som svårligen
kan bevisas mot den andres nekande, och
denne stämmer honom för ärekränkning.
Gunvor vill, att Anund ska stämma Emil för
mordbrand för att få saken utrönt, men Anund
vägrar. Han har en gång tillfogat den andre
en skada, och han ger honom en viss rätt att
hysa illvilja. I stället för att stämma skänker
han Emil marken kring torpet. På det sättet
tror han, att den gamla missämjan ska bringas
ur världen.
Men Emil är okänslig för glödande kol.
Gång på gång vållar han Anund skada utan
att denne ger igen, och till slut sprider han
ut ett rykte, att Anund skall ha tagit livet
av en luffare, som dött i hans lada en gång
för flera år sedan. Inte ens nu kan Gunvor
få Anund att sätta stopp för den andres
ondska och förtal. Tvärtom ser han med sorg
i hjärtat, att sönerna ta upp den gamla
miss-sämjan och föra den vidare genom en ny
generation.
Det blir likväl genom denna, som
försoningen till slut kommer till stånd. Anund
tycks få rätt: det onda kan fördrivas med
godhet. Det tjänar ingenting till att sätta hårt mot
hårt, menar författaren. Tålamod och kärlek
vinna i längden över hat och ondska. Kanske
menar han också, att det onda man gjort
måste sonas.
”Dimmorna lyfter” är ingen dussinroman.
Den har hållning och stil, figurteckningen är
konsekvent och gjord med säker hand. Det är
verkliga människor, som skildras, människor
som stå jorden nära, med vardagsbekymmer
och vardagsmödor. Solen lyser sällan över
maderna, kanske alltför sällan. Det är något
tungt och kargt över deras öden, men de bära
sina bördor på starka skuldror. Sigrid och
Anund äro gestalter, som man inte glömmer
så lätt, men även bifigurerna ha något av
samma kroppslighet, samma jordvuxna styrka
och bärighet.
Författaren döljer sig bakom sina figurer.
Han har ett budskap, men han träder inte fram
och förkunnar det utan låter det växa fram
ur händelsernas egen logik. Därför lyssnar man
också med så mycket större intresse och
förhoppningar till denna nya berättares röst. Den
förråder en hård erfarenhet av människolivets
lott men ingen bitterhet, snarare en seg och
obrytbar vilja att hålla stånd mot de dunkla
makter, som hylla hatet, hämnden och våldet.
Thure Nyman
Storm över Vidön
RAGNAR HOLMSTRÖM: Oväder. Wahlström
& Widstrand 1940. 7: 50.
”Oväder” är en roman från den tid då
sparkstöttingarna just hade fått stålmedar och
det låg i luften att det skulle bli ett stort krig
i världen, och boken slutar med mobiliseringen
— förra gången. Scenen är Vidön, en ö i
Roslagen.
Händelserna är enkla och kärnfulla.
Huvudperson är i början en krutgubbe som kommer
ut i en roddbåt i storm och för ett karlaktigt
5. — B. L. M. 1940. X.
809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
