Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Holmström, Ragnar, Oväder, anmäld av Thorsten Jonsson - Lundström, Magnus, Biskopinnan, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
samtal med Vår Herre. Gubben klarar
livhanken, men det är nätt, och efteråt är han
knäckt. Nu är det så att gubben utom sina
båda söner har en dotter, som är änka efter
handlaren Janson och av honom fått en
sjukdom; ”i hedningarnas länder härjar den
sjukdom som förde Janson för tidigt i graven”,
säger änkan. Sviterna efter sjukdomen blir
kvar sedan Janson är borta, och därav har
Elin blivit bitter och frireligiös på ett hätskt
och människofientligt vis. Hon har för sig
att fadern natten efter gravölet över Janson
har hoppat över skaklarna, och i samma veva
som hon skaffar sig en ny och lömskt kristlig
handlare, håller hon ett strafftal över fadern
för hans lösaktighet. I ilskan får den brutne
kärnkarlen slaganfall och dör. Prästen i
församlingen, som är en fähund och luktar illa,
håller en skandalös likpredikan, och minnet
av den gamle artar sig inte att bli vackert
i socknen. Då ingriper den av de båda sönerna
som är grovast i mun och den bästa
karaktären, läser lusen av prästen och avslöjar den
nye handlaren-svågern som en skurk, varpå
denne hänger sig. Därefter kommer en bror
till den avlidne hedersgubben oväntat hem från
Australien efter att inte ha visat sig på sextio
år. Därefter utbryter världskriget.
Romanens psykologiska grundtanke är i
huvudsak den, att människor som uttrycker sig
grovt ofta kan vara mycket präktiga, medan
de som gärna tar gudsord i sin mun ofta är
sämre sorts folk. Vissa partier är, som vanligt
hos Ragnar Holmström, berättade med
åskådlighet, och dialogen är som vanligt osäker,
ibland träffande och ibland lättköpt litterär.
Dess verkningskraft förhöjes i denna volym
av ett stort antal ordspråk och folkliga kärnord.
Thorsten Jonsson
Biskopinnan
MAGNUS LUNDSTRÖM: Biskopinnan. En
småstadsroman. Hökerbergs 1940.
10:—.
Magnus Lundströms tidigare böcker — fyra
till antalet — äro anmälaren okända, men av
titlarna på åtminstone tre av dem — ”Släkten
Stoop ärver”, ”Den glade Balza”, ”Balzas på
Norrhyttan” — tror man sig kunna dra den
slutsatsen, att författaren följer en svensk
romantradition, som haft och har många företrädare,
bland dem Hjalmar Bergman. Magnus
Lundström är emellertid inte någon ny Hjalmar
Bergman, och det tror han säkerligen inte
själv. Han saknar bland annat det demoniska
hos sin avlidne kollega. Men han gör sitt bästa.
Han låter gärna sina figurer gå utanför det
alldagliga, han ryggar inte tillbaka för
våldsamma passioner och de resultat, som stundom
bli följden av dylika passioner, inte ens för
den maniska ondskan i dess mest utpräglade
form, endast förklädd i prästkappa och
moraliska principer. Tyvärr är det så, att den i
författarens framställning får ett drag av renodlad
råhet, som gör den i viss mån ointressant, och
när mamsell Planberg i ett ganska fristående
kapitel i den föreliggande romanen tar livet av
sig på grund av obesvarad kärlek till
vice-pastorn, lyssnar man en smula förstrött till
berättelsen. Inte därför att historien skulle vara
osannolik, utan därför att författaren återger
den så hjärtlöst. Hans läggning är mera av
det skämtsamma slaget, och han lyckas bäst
med livets soliga sidor och figurer av robust
karaktär. Sådana är det också gott om i hans
roman. Där är den kloka och — man skulle
vilja säga — renhåriga biskopinnan själv,
där är hennes energiska och karlavulna
svärmormor, fru Karolina Salbom på Bäcka,
och dennas bundsförvant i den stora
järn-vägsstriden, biskopinnans fader, handlanden
Backer.
Romanen är en krönika i biskopinnans
perspektiv av släktens och stadens historia
under ett långt liv och den har både
tids-och lokalfärg. Longörerna äro varken många
eller långa, och man lägger ifrån sig boken
med en känsla av att ha blivit underhållen
av en kultiverad berättare, som själv varit
road av sin uppgift, fastän han i sin strävan
att göra bättre än sitt bästa tillgripit
effekter, som han inte rått med att psykologiskt
motivera. Thure Nyman
810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
