Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hornborg, Eirik, Sveriges historia, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Eirik Hornborgs svenska historia
EIRIK HORNBORG: Sveriges historia.
Bonniers 1940. 20: —.
Det är en väldig uppgift att i en enda volym
berätta historien om ett folk med så skiftande
öden som det svenska. Det kräver av
författaren förmågan att överblicka ett mycket stort
material och kraft och vilja att kunna
koncentrera sig kring de väsentliga dragen i
händelseutvecklingen. Och framför allt kräver det
väl kärlek till uppgiften. Eirik Hornborg har
redan i sina tidigare skrifter visat sig väl
fylla dessa krav, främst måhända i
monumentalverket ”Finlands hävder” och i den översikt
av världshistorien i en volym, som utkom för
ett par år sedan.
Det torde vara ganska unikt att en utlänning
eller låt oss säga en icke svensk medborgare
som Hornborg så fullständigt behärskar vårt
lands historia, att den volym som nu
föreligger säkerligen kommer att räknas bland den
svenska hävdateckningens stora verk. Det
förhåller sig väl också så, att det endast är en
svensk eller finländare som kunnat
åstadkomma något sådant och på det sättet kommer
Hornborgs arbete att vittna om, att de band
som förenar oss med Finland är djupare och
oupplösligare än med något annat land.
Hornborg säger emellertid i sitt förord, att
det varit med viss tvekan han gripit sig an
med uppgiften. Han menar, att den rikssvenska
allmänheten ”trots mitt svenska modersmål,
i mig ser en främling”. Men han reserverar
sig på goda grunder mot en dylik uppfattning.
Finland var ju från begynnelsen till 1809 en
del av det svenska riket och då en finländare
talar om hela denna långa period av Sveriges
historia talar han ju också om sitt eget lands
öden. Vad denna del av vårt lands historia
beträffar, säger Hornborg, att han ”historiskt
sett lika litet en främling som om jag vore
född och uppvuxen i Sverige”. Men även för
perioden efter 1809 är ordet främling för
starkt. ”Det finns andra band än de politiska,
och en finlandssvensk kan aldrig betrakta
Sverige på samma sätt som han betraktar
andra, mer eller mindre främmande länder.”
Läsaren av Hornborgs svenska historia kan
endast betyga riktigheten av denna
uppfatt
ning. Det är mycket svårt att föreställa sig,
att detta verk tillkommit utanför det svenska
rikets nuvarande gränser.
Ett översiktsarbete av det slag som här
föreligger ställer givetvis mycket stränga
fordringar på kompositionens fasthet. Den
politiska händelseutvecklingen har Hornborg
givetvis ställt i förgrunden. Men det ges också vida
utblickar över kulturella, sociala och
ekonomiska förhållanden. Dessa är i regel
sammanförda i särskilda kapitel under rubriker
som vi känner igen från skoltidens läroböcker
i historia, ”den andliga odlingen”,
”näringslivet” och så vidare. Arbetet har också, kanske
inte minst härigenom fått inte så litet av
lärobokens karaktär, och det märks nogsamt, att
författaren är en förfaren pedagog. Men det
är en rolig lärobok som svenska folket har
fått i Eirik Hornborgs arbete, det är en
lärobok som manar till eftertanke och väcker
hågen för fortsatta studier i vårt gamla rikes
hävder.
Avvägandet av utrymmet för de olika
perioderna — den vanliga stötestenen i alla
historiska översikter — har skett säkert och klokt.
Detta märkes bäst om man ser på den fina
proportionen mellan ”inre” och ”yttre” historia
i avsnittet om stormaktstidevarvet, som för
övrigt hör till bokens mest fängslande partier.
Det starkt begränsade utrymmet utesluter
inte personligt fattade porträtt av de stora
konungarna och statsmännen, utförda med
Hornborgs egen manliga och fasta stilkonst.
Den snabba karakteristiken av Gustav Adolf
förtjänar att anföras som ett prov: ”Han
företer en sällsport rik kombination av egenskaper,
vilka endast hos några få utvalda förekomma
förenade. Han ägde vingstark fantasi och
klarögt verklighetssinne, blick för de stora
sammanhangen och skarp syn för detaljer, en
för tiden nästan ensamstående humanitet och
styrka att offra, när målet det krävde,
lidelsefri objektivitet och det hetsiga temperament,
som ensamt kan bryta tröghetens, småsinnets
och räddhågans motstånd. Han var på en gång
tolerant och fast, mottaglig för råd och
självständig i beslut. Hans intellekt prövade alla
möjligheter, men var dock snabb i sina
av
811
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
