Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hornborg, Eirik, Sveriges historia, anmäld av Bo Enander - Sandklef, A. m. fl., Carl XII:s död, anmäld av Sven Grauers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
mätning, har medfört än bittrare erfarenheter.
Sverige har byggt en vaoker byggnad; det har
mycket att värna.”
Eirik Hornborgs svenska historia har fått
den värdiga yttre dräkt den förtjänar. Signe
Lindberg, som valt illustrationerna, har gett
ett nytt prov på utsökt smak och förmåga att
ta fram de för de skilda epokerna belysande
bilderna. Färgtrycken av Bourdons
Kristina-och Karl Gustavs-porträtt kan nämnas som
exempel. ”Sveriges historia” är inte blott en
lysande seger för sin författare, den är också
en verklig framgång för svensk bokkonst.
Bo Enander
Blev Karl XII mördad?
A. SANDKLEF, C. F. PALMSTIERNA,
N. STRÖMBOM, S. CLASON: Carl XII:s
död. Bonniers 1940. 12: 50.
Efter en energisk förhandsreklam, där både
radio och press tagits i bruk, har den
bebådade boken om Karl XH:s död lagts på
bordet. Det skall inte bestridas, att arbetet är
synnerligen underhållande att läsa. Det ligger
något av detektivreportagets hektiska brand
över det hela. Man följer med spänning
dramats utveckling. Slutsatserna dragas med, som
det synes, obönhörlig konsekvens. Domen nitas
fast med obevekliga hammarslag. Konungen är
mördad, därom kan ingen tvekan råda — om
man får tro författarna.
”Är det här sant?” frågar sig säkerligen
läsaren, sedan han lagt boken ifrån sig och
i lugn och ro börjat fundera på saken.
”Kommer detta att bli fackmännens sista ord i
frågan?” Några kritiska reflexioner torde här
vara på sin plats. Såvitt jag kan döma, är det
endast vissa av de framlagda
forskningsresultaten, som ha bestående värde. Hypotesen om
mordet på konungen torde i alla händelser
behöva en vida fastare underbyggnad, än här
presterats, för att kunna godtagas.
Diskussionen om Karl XH:s död är mycket
gammal. Det mesta av det, som i föreliggande
undersökning framlagts av det skriftliga
källmaterialet, är tämligen väl känt av dem, som
sysslat med tidens historia, fastän det här
serveras i en något piffigare anrättning, än
man är van vid. Vad som denna gång som
mera remarkabel nyhet tillförts diskussionen,
är först en rockknapp. Denna upphittades år
1924 och avslöjas nu ”med en hög grad av
visshet” som den kula, ”som fällde Carl XII”.
Det är museiintendenten A. Sandklef, som
framställt denna teori, som han söker stödja
genom ett vidlyftigt, med erkännansvärd energi
hopsamlat sägenmaterial. Enligt detta skulle
konungen, som var ”hård”, det vill säga
osårbar för vanliga kulor, skjutits med en
kul-formig knapp ur sin egen rock. En soldat, som
befunnit sig i löpgraven den ominösa kvällen,
då konungen stupade, hittade kulan, tog den
med sig hem men kastade sedan bort den på
en bestämd plats, Deragårds pors, där den
senare (1924) anträffades. Genom
undersökningar kunde man konstatera, att soldaten var
en viss Mårten Nilsson Nordstierna. Kulan,
platsen och vittnet hade sålunda verifierats.
Innebär nu detta ett bevis för att Karl XII
verkligen omkommit på det sätt traditionen
förmält? Givetvis inte. Mannen kan ju ha
hittat på historien för att göra sig
märkvärdig. Traditionen har tecknats upp mer än
tvåhundra år efter den relaterade händelsen. Vem
garanterar oss, att den nuvarande traditionen
överensstämmer med den ursprungliga
berättelsen? Vad veta vi om vittnets trovärdighet?
Finns det något bevis för att han
överhuvudtaget befunnit sig i löpgraven vid tillfället
i fråga? Författaren har blivit så tagen av sina
fynd, att han i själva verket försummat
till-lämpa några av den historiska kritikens mest
elementära principer. Det är en vinst för
forskningen, att materialet lagts fram, men
författarens sätt att utnyttja det lämnar mycket
övrigt att önska.
Man har ett starkt intryck av att författaren
gått till sitt värv med tämligen förutfattad
mening. Hans behandling av ”de äldsta
källorna” är ganska belysande. Allt som på något
sätt kan ge stöd för teorien om ett skott från
fästningen ratas. Även i och för sig högst
troliga detalj uppgifter avfärdas som lögnaktiga.
Åtskilliga samtida källor ha uppgivit, att
konungens läge med huvudet över bröstvärnet
var riskfyllt och att officerarna sökt få ner
813
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
