Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sandklef, A. m. fl., Carl XII:s död, anmäld av Sven Grauers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
konungen. Eftersom detta ej finnes nämnt i en
annan samtida relation — av
fortifikations-officeren Bengt Vilhelm Carlberg — måste
enligt författaren ”allt detta tal om konungens
utsatta ooh farliga läge . .. och officerarnas
varningar” vara ”rena dikten”. Man tycker
annars, att om den närmast framför liggande
löpgraven, som var under arbete, utsatts för
en häftig eld, så att många soldater stupade
— så uppger Carlberg själv —, så borde
konungens position, ett eller annat tiotal meter
bakom, varit tämligen livsfarlig. Man förstår
emellertid författarens motvilja mot de givna
uppgifterna. Det gäller ju att bevisa, att
konungen inte kunde nås av elden från
fästningen.
Ibland tillmäter författaren källorna en
betydelse, som de strängt taget inte alls äga.
De så kallade tyska gazetterna, vari de första
uppgifterna om konungens död lämnades,
förutsättas utan vidare vara författade på
beställning — från högre ort — och
inspirerade av generaladjutanten Sicre, en av de för
”mordet” misstänkta. Därom veta vi intet. Det
finns intet bevis för att de haft officiell prägel.
Dylika tidningsblad tillkommo på ett vida
informellare sätt. Förmodligen var det någon,
som snappat upp nyheter från kansliet eller
andra kretsar och förmedlat dem till någon
utländsk nyhetscentral — här Hamburg. Att
härvidlag sanning och lögn kunnat blandas om
vartannat är helt naturligt.
Mordryktena, såsom de senare kunna följas
i litteraturen, ha behandlats av en historiker,
fil. doktor C. F. Palmstierna. Författaren har
varit för mycket fackman för att direkt ansluta
sig till den Sandklefska teorien. Han har lagt
papperen på bordet och låter läsaren dra de
slutsatser han vill. För egen del är jag inte alls
övertygad om riktigheten av författarens
påstående, att det ända fram till
adertonhundra-talets mitt var ”en i Sverige fastslagen
trossats”, att konungen blivit mördad.
Undersökningen rymmer flera skarpsinniga och
beaktans-värda synpunkter och iakttagelser, men den
kunde onekligen varit stringentare. Ibland
överraskas man av slutsatser, som förefalla
något lättdragna. Författaren har särskilt riktat
misstankarna på general Cronstedt. Av rykten
och familjetraditioner väves här en ganska
underlig vävnad. De mera handgripliga bevisen
för Cronstedts delaktighet i ”mordet” äro än
mer dubiösa. Vid krigskassans fördelning efter
Karl XII: s död erhöll denne 4 000 d. s. m.,
under det hans gelikar — av generalmajors
grad — fingo nöja sig med 800. Så särdeles
märkligt var detta nog inte. Cronstedt var
nämligen chef för hela det svenska artilleriet
och hade vid belägringen haft en vida mer
maktpåliggande uppgift än sina kolleger. Skall
man se på summans storlek, fanns det andra
herrar, som höggo för sig betydligt mer.
Fältmarskalkarna Rehnsköld och Mörner togo
12 000 var. Av generalerna fick Örnstedt 4 000
men Diicker 12 000. Den senare borde väl i så
fall vara minst lika misstänkt som Cronstedt.
Om dennes 4 000 varit betalning för ett
kunga-mord, synes dusören varit blygsam nog. Till
yttermera visso har han lämnat ordentligt
kvitto. Han liksom de övriga officerarna hade
innestående löner att fordra av kronan.
Gratifikationerna äro noggrant förtecknade. Någon
skumraskaffär kan det inte vara tal om. Som
en annan komprometterande omständighet
anföres, att Cronstedt inte ägde något porträtt
av Karl XII, men väl av Fredrik och Ulrika.
Detta finner författaren högst
”anmärkningsvärt”, eftersom andra framstående karoliner
sällan saknade dylika minnen av ”salig
konungen”. Efter en dylik bevisföring känner
man sig onekligen en smula konfunderad.
Positivt värdefulla bidrag ha lämnats av
tvenne yrkesmän, kapten N. Strömbom, såsom
kännare av topografien, och docent S. Clason,
som medicinsk sakkunnig. Den förre har gjort
en grundlig studie av det bevarade
kartmaterialet, kompletterat med
terrängundersökningar, varigenom han kunnat på väsentliga
punkter korrigera den tidigare uppfattningen
av löpgravssystemet. Det är, såvitt jag kan
förstå, ett resultat, som forskningen med glädje
kan acceptera. Något belägg för mordteorien
utgör det knappast, även om författaren
personligen tycks vara av den meningen, att ett
dödande skott från fästningen är osannolikt.
Docent Clason har underkastat skottskadan en
ingående medicinsk granskning och kommit
till den viktiga slutsatsen, att konungen icke
stupat för en blykula. Allt blysplitter saknas
nämligen i kraniet. Under sådana
omständigheter måste kulan antingen varit av järn eller
av speciell tillverkning. Den förra möjligheten
kan, menar författaren, icke alldeles avvisas,
men ett karteschskott med järnkulor från
fäst
814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
