Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ström, Fredrik, Min ungdoms strider, anmäld av Ingemar Wizelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
och ett oppositionellt lynne, som förde honom
åt vänster. Om han fascinerades av folklig
berättartradition, så fängslades han inte mindre
av dess bärare; deras fattigdom upprörde
honom. Hans politiska insats hänger i själva
verket mycket nära samman med hans sinne
för hembygden. På tal om en eventuell
revolution säger han, att den kunde få förändra
allt; men de folkliga traditionerna, naturen
och de gamla svenska gubbarna och
gummorna måste den lämna i fred. Det är en
skämtsamt tillspetsad formulering, som
emellertid ger uttryck åt hans innersta patos. Han
är socialist, men i kampen mot
industrialismens nivelleringstendenser tillhör han inte
något särskilt parti. Skönhetsrådet i Stockholm
har tillkommit på hans initiativ; det är en
sinnebild för hans strävanden i pietetens tjänst.
Hans ideal är inte världsstaden; möjligen
världen som trädgårdsstad.
Som gymnasist vann han pris i en litterär
tävlan, som anordnats av en tidning. Följden
blev, att den liberale Viktor Larsson —
”djävulen själv” i de konservativa halmstadsbornas
ögon — erbjöd honom att börja som volontär
i Hallandsposten. Sedan han tagit studenten
for han till Göteborg för att läsa humaniora
vid Högskolan. Men det blev inte någon fart
på studierna; pengarna räckte inte till, och
de politiska intressena tog allt större tid i
anspråk. Särskilt stimulerande verkade
bekantskapen med Zeth Höglund, även han nybliven
student. De kom bland annat överens om att
tills vidare bosätta sig i Paris. ”Vi skulle
studera vid Sorbonne, naturligtvis träffa Jaurès,
Clemenceau och Guesde, bekanta oss med de
berömda ryska emigranterna och besöka alla
heliga platser i den franska revolutionens och
pariskommunens historia.” För att skaffa
pengar skrev Fredrik Ström sin första bok,
”Folket i Simlångsdalen”, en lyriskt högspänd
hembygdsskildring i nittiotalets stil. Den antogs
av ett förlag, och på hösten 1903 kunde de
båda vännerna bege sig till Paris.
Utlandsvistelsen blev inte långvarig, men
den avbröts på ett mycket angenämt sätt:
Ström fick ett erbjudande från Branting att
medarbeta i Social-Demokraten. Han tillträdde
befattningen redan i slutet av året. Sedan gick
det raskt framåt. Tjugufemårig blev han
redaktör för den splitternya Folket i Eskilstuna, och
senare övertog han Arbetarbladet i Gävle.
I början av 1910 återvände han till Stockholm
som chef för Frams förlag, och valdes året
därpå till partisekreterare.
Tjänstgöringen i landsorten var påfrestande.
Den tid, som inte gick åt till tidningsarbetet,
togs i anspråk av agitationsresor och föredrag.
Rörelsen hade begränsade tillgångar, och
funktionärerna kunde inte räkna med att förtjäna
stort mer än existensminimum. Men alla
svårigheter försvann inför den entusiasm, som
snabbt förde partiet framåt. Man väntade
omvälvningar inom en snar framtid; det var före
storstrejken 1909. Bakslaget blev hårt men
— med vissa undantag — inte långvarigt. Det
medförde emellertid splittring inom partiet,
och Fredrik Ström sällade sig till oppositionen,
som krävde en aggressivare politik än den
Branting förde.
Författaren har fört fram sin skildring till
världskrigets utbrott; det är en naturlig
slutpunkt. Katastrofen kom alldeles överraskande;
Fredrik Ström hörde till dem, som betvivlat
dess möjlighet. Men det hade inte saknats
bestämda varningar från socialistiskt håll.
Till det intressantaste i boken hör kapitlen
om Internationalens kongresser i Köpenhamn
(1910) och i Basel (1912). Den förra var en
fest utan skuggor; optimismen var enhällig.
Men vid den senare hade atmosfären helt
förändrats. Man diskuterade arbetarnas utsikter
att förhindra ett krig. Engelsmän, fransmän
och ryssar förordade generalstrejk och
uppror, men tyskarna protesterade: en
mobili-seringsstrejk skulle leda till den tyska
arbetarrörelsens undergång. ”Jag fick en stark känsla
av att Internationalen var glädjande ivrig att
värna freden, men att en enig vilja och en
yttersta beslutsamhet saknades, särskilt hos
tyskar och österrikare, trots att de företrädde
de starkaste arbetarorganisationerna i
världen.”
Det är ont om svensk politisk
memoarlitteratur, och Fredrik Ströms bidrag är därför
särskilt välkommet. Hans skildring av
arbetarrörelsens avgörande kampår är givetvis mycket
initierad, och den utgör en värdefull
komplettering av de knapphändiga framställningar,
som hittills ägnats detta skede i vår historia.
Han har en gång tidigare behandlat samma
stoff: i den stora romansviten ”Rebellerna”
(1926—29). Men det faktiska materialet blev
honom där övermäktigt, han kunde inte tvinga
816
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
