Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ström, Fredrik, Min ungdoms strider, anmäld av Ingemar Wizelius - Hildebrand, Karl-Gustaf, Medan natten varar; Döbeln, anmälda av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
in det i den skönlitterära ramen; han stod det
också för nära i tiden. Memoaren har utan
tvivel i detta fall varit en lämpligare form,
i all synnerhet som den också passat
författarens impulsiva lynne och väldiga
personintresse.
Det finns många levande porträtt i boken.
Fredrik Ström älskar särpräglade människor,
mest av alla kanske de frispråkiga. Fabian
Månsson är en av hans största favoriter; Kata
Dalström en annan. Det är typiskt, att han
klagar över att riksdagen inte längre består av
så färgrika individer som i början av seklet,
före proportionalismens seger. Men även mera
vanligt folk bemödar han sig om att rita av;
med gott resultat. Han återger gärna de
agerande personernas samtal i direkt form, ofta
mycket skickligt.
”Min ungdoms strider” är en bok, som
myllrar av människor och anekdoter. I en
recension hinner man endast antyda själva
stommen; den rikhaltiga utsmyckningen måste
lämnas åt sitt öde: även en så underbar
historia som den om stadsfiskalen Stendahl
och den ryska socialistkongressen.
En andra del utlovas. Den kommer
förmodlingen att innehålla det personregister, man vid
läsningen ofta önskar sig. Ingemar Wizelius
Kristna perspektiv
KARL-GUSTAF HILDEBRAND: Medan
natten varar. Wahlström & Widstrand
1940. 6: 50.
KARL-GUSTAF HILDEBRAND: Döbeln. Ett
krönikespel. Wahlström & Widstrand
1940. 3:50.
Karl-Gustaf Hildebrand spelar en viss roll
inom den akademiska opinionsbildningen i
Uppsala, och han är därjämte på sitt sätt en
auktoritet bland Sveriges präster genom sitt
redaktörskap för och flitiga ledareskrivande i
den förnäma tidskriften Vår Lösen. Utåt är
han annars mest känd genom sin fina men
litet anemiska lyrik. För att vinna en större
publik har han nu i en rätt stor volym med
den patetiska titeln ”Medan natten varar”
omtryckt en del av sina kyrkligt orienterade
ledare i Vår Lösen och sammanställt dem dels
med en nyskriven studie, dels med några
artiklar av annan art.
Det är lätt att se förtjänsterna i denna sorts
essayistik. Hildebrand sysslar med väsentliga,
ofta svårbehandlade ämnen, och han förefaller
verkligen ha hårt arbetat med sina uppsatser.
Ä andra sidan är hans begränsning också
ganska uppenbar, och den förefaller mig
tydligare i denna volym än i någon av hans
föregående. Han förefaller på något underligt sätt
verklighetsfrämmande, han ger aldrig riktigt
intryck av att själv ha upplevat de väldiga
spänningar han så vältaligt behandlar, och
hans faktiska orientering är ofta förbluffande
ytlig.
Recensenten har så många gånger gett
tydligt uttryck åt sin tacksamhet för tendensen i
Karl-Gustaf Hildebrands författarskap, att han
knappast kan misstolkas, om han denna gång
försöker vänskapligen fästa författarens
uppmärksamhet på hans svagare sidor, som — i en
fortsatt utveckling — möjligen kan bli
ödesdigra för hela hans produktion.
Det förhåller sig åtminstone med mig så, att
jag gärna läser Hildebrand och inte har något
emot att följa även hans mycket tillkrånglade
— ”grötiga” är hans eget obehagliga ord —
resonemang. Men det underliga är, att jag ofta
efter genomläsningen av någon av hans
uppsatser har svårt att erinra mig vad han
egentligen sagt. Det kan bero på mig; det kan också
bero på författaren. När jag nu i några fall
för andra eller tredje gången läser igenom
hans uppsatser, märker jag, att jag fortfarande
icke kan få något av hans förkunnelse att
riktigt fastna i minnet.
Låt oss se på ett enda citat — liknande
utredningar kan hämtas från nästan varje sida
Hildebrand skriver:
Att vi måste våga allt för vårt land, det behöver
inte motiveras med att vårt land efter något slags
abstrakt måttstock kunde visas vara bättre än andra
länder. Det är alldeles tillräckligt, att det är vårt.
Däri ligger också det inneslutet, att Sverige, svensk
frihet, svensk tillvaro, på ett sätt långt innanför alla
formuleringar representerar det enda sätt, varpå vi
kunna uppleva en historisk tillvaro, den enda form,
i vilken vi kunna slunga in vårt metallstycke i den
stora omsmältningsprocessen. Vi kunna vara svenskar,
vi kunna inte tänka ut något annat sätt att i historisk
mening vara. Vår svenskhet måste betyda, att vi så
djupt och ärligt och allvarligt som möjligt leva
samman med allt det bästa, som har vuxit och växer ur
svensk jord — och just nu borde vi med envetet
allvar och kanske med strängare verklighetssinne än
hittills uppleva konkret svensk verklighet, svensk
historia — men själva grundvalen, det innerliga och
817
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
