Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hildebrand, Karl-Gustaf, Medan natten varar; Döbeln, anmälda av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
spontana i fosterlandskänslan behöver icke, skall icke
och får icke bevisas__ Vår syn på det svenska
kunna vi till sist — så som fallet är med vår syn
på allt viktigt i handlingens världshistoria — till
sist(?) uttrycka bara på ett sätt: icke med
definitioner och deklarationer utan i enkel och direkt
aktivitet, arbete i det svenska arbetets stora levande
sammanhang, faktisk uppoffring. Vi kunna inte göra
någon insats för världen i någon annan konkret och
naturlig form än en svensk form, som svenskar...
Det måste i alla lägen fasthållas, att den allvarligaste
faran icke är olycka, krig eller förhärjande nederlag,
utan det att svika sin plikt, det att dö, fort eller
långsamt, den vämjeliga förnekelsens död.
Detta är en typisk hildebrandsk
formulering. Den fastnar icke i mitt minne. Jag får
icke ur den ut någonting konkret, påtagligt
eller nytt. Undersök satsernas logiska
konstruktion och deras sammanhang med varandra här
ovan! Läs till exempel meningen nummer 3!
Där talas om att svensk tillvaro på ett sätt
innanför alla formuleringar representerar ett
sätt att uppleva historisk tillvaro . . . Och för
att göra denna truism klarare säges det, att
detta sätt är den enda form, i vilken vi kan
slunga vårt metallstycke in i den stora
om-smältningsprocessen ... Alla dessa sätt, former,
processer och sammanhang hjälper mig inte
att fatta, vad författaren menar, trots att han
omedelbart före denna hiskliga utredning på
ett rörande sätt samlar sig och säger: ”För
att tala konkret. . .”
Det är inte bara en rätt dålig och mycket
anspråksfull stil som här exemplifieras. Mycket
tyder på att det, som skall fram, inte ens för
författaren själv har kontur och konkretion.
Särskilt när Hildebrand med förkärlek hånar,
vad han kallar ”tidens allmänna sladdrighet”,
som han finner likartad med ”pratsjukan eller
den bristande koncentrationen”, blir man lätt
orolig för hans egen del. I hela hans bok talas
det om nödvändigheten av att kämpa, kämpa
där man är ställd, kämpa där man är satt,
kämpa där man står, här och nu, kämpa
tappert för var och en sin sak, kämpa envetet,
manligt, ihärdigt, trofast: ”makalösa
svårigheter finnas att genomkämpa. Vi kunna inte
fördölja deras verklighet för oss. Vi kunna
söka tro och styrka till uthärdande och kamp.”
När man hört detta ett femtiotal gånger, ringer
författarens egna ord i ens öra, och man börjar
undra, om detta verkligen är kamp, och om
det inte snarare är — sladderaktighet.
Hildebrand talar genomgående om att ”vi”
står i den och den situationen, och han
utmålar vältaligt och utförligt ”vår” belägenhet.
Vem är vi? Vilket är detta kollektiv, som skall
vara så desorienterat, så förvirrat, så
ångest-fullt, så sladderaktigt, så utan kontakt med
tradition, med förnuft, med normer? Är det
vad Hildebrand kallar ”den s. k. bildade
allmänheten”? I varje fall är det tydligt, att
författaren inte inräknar sig själv i detta
kollektiva ”vi”. Men om man demonstrativt talar om
att andra ingenting vet, så är det ens
skyldighet att upplysa och informera. Läsaren
av Hildebrands bok blir på det klara med
att författaren är kristen. Men han får inte
mycken upplysning om vad detta betyder rent
konkret. Man efterlyser en smula besked om
till exempel följande: Vad betyder en kristen
livsföring för det sociala livet? Vad gör en
radikal kristen livsföring för effekt på
omgivningen? Vilka vägar drivs den kristne att
vandra för att förvandla liv, för att göra sina
vänner och ovänner till sanna kristna? Vilken
är den kristna människokunskap, som samlas
under sådana strävanden? Hur går det till,
när mitt liv används till att förvandla en annan,
kanske oliktänkandes, liv? Vad betyder
uttrycket kristen kamp? Betyder det att offra
sig för sina vänner — i så fall i vilken mening
och med vilka resultat? Vad betyder kristen
gemenskap? Framför allt: vad betyder
omvändelse?
Alla dessa frågor lämnas i Karl-Gustaf
Hildebrands författarskap hittills obesvarade, och
svaren ersätts med ett svall av ord om kamp,
ansvar, trofasthet och liknande.
Sedan man gjort denna allmänna
anmärkning, är det ett nöje att konstatera bokens
förtjänster. Nyttiga bland annat för Hildebrands
läsare bland de professionellt kristna är hans
fina studier i Eyvind Johnsons och Harry
Martinsons självbiografiska romansviter;
särskilt är man tacksam för påpekandet av den
moraliska takt, som Eyvind Johnsons figurer
äger som sitt kanske finaste värde. Värdefull
är snabbteckningen av den disharmoniska,
upproriska linjen i svensk dikt. Intressant och rätt
originell är studien i holländsk konst, medan
det däremot icke varit mig möjligt att i minnet
återkalla något av vad som egentligen sägs i de
två Heidenstamstudierna. Fint är påpekandet
av att de kristna kyrkorna mycket väl kan
tänkas ha grundligare misslyckats i sina
upp
818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
