Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hildebrand, Karl-Gustaf, Medan natten varar; Döbeln, anmälda av Sven Stolpe - Carlsund, Otto G., Oskar Bergman, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
gifter i länder, där de fått stå kvar, än i länder
— till exempel Ryssland —, där de förintats.
Intressanta är hänvisningarna till den geniale
ryssen Bjerdjajev, samtidens finaste kristne
kulturfilosof, vars väldiga produktion snarast
borde i sin helhet införlivas med vår
översätt-ningslitteratur.
I detta sammanhang bör nämnas, att
Hilde-brand i höst framträder också som dramatiker
i och med publicerandet av radiospelet om
general von Döbeln. Det är en glädje för
recensenten att fästa läsarens uppmärksamhet vid
detta alldeles förträffliga stycke, där
författarens historiska kunskaper och nationella patos
ingått en mycket tilltalande förening. Man vill
bara beklaga, att författaren inte gett sig tid
att göra ett ”riktigt” skådespel över Döbelns
mycket fascinerande öde; vilken scen skulle
inte kunna bygga på Döbelns fångtid i
”stenkistan” Vaxholms fästning och överhuvud på
den mindre kända sista fasen av hans
stormiga liv! Sven Stolpe
Carlsund om Oskar
Bergman
OTTO G. CARLSUND: Oskar Bergman.
Svensk-Franska Konstgalleriets gröna serie 1.
Fritzes Kungl. Hovbokhandel
1940. 5: 50.
Med denna typografiskt utsökta,
häpnadsväckande billiga volym inledes en ny
konst-boksserie under Svensk-Franska Konstgalleriets
beskydd. För något mer än en femma erhåller
man ett litet planschverk i oktavformat med
avbildningar i färg och svart på
konsttryck-papper plus en text av mycket underhållande
slag — vad kan man mer begära!
Oskar Bergman tillhör de tysta i landet, och
det har aldrig gjorts mycket väsen av de cirka
2 500 tavlor och lika många teckningar av
hans hand som enligt konstnären lära existera
och av vilka nyligen ett litet retrospektivt
urval med god verkan utställts i Svensk-Franska
Konstgalleriet. Otto G. Carlsund, som på
sistone allt trägnare bjudit upp panelhönsen
på den svenska konstbalen, söker nu ge
Bergman den plats i vår nyare konsthistoria han
förtjänar men kanske hittills förvägrats, och
det har lyckats honom att göra ett mycket
sympatiskt porträtt av den tillbakadragne
konstnären. De rancuner som Bergman möjligen
kunde ha anledning att hysa men som han
tydligen med sann stoicism undertryckt, vädrar
i stället Carlsund på känt frejdigt
impressariomaner. Han låter sin färla dansa över både
levande och döda, och som avslutning utställes
till allmän begabbelse den obeskrivligt löjlige
konstdoktom som med luppen framför ögat
rotar ned sig i museikonstens damm- och
fer-nisslager i stället för att viga sitt liv åt att göra
Oskar Bergman berömd. Vad den av expertiser
och arkivforskningar upptagne museimannen
har att göra i det här sammanhanget är
obegripligt, eftersom hans likgiltighet för modern
konst inte drabbat Bergman allena. Men så är
det med Carlsund; han är inte petnoga när det
gäller att hitta syndabockar för sin förtrytelse.
Skälla på kritikerna i gemen (är det inte
annars de som bruka kallas konstdoktorer?)
kunde han inte, eftersom han nyss med
högaktning citerat August Brunius’ och Gotthard
Johanssons erkännsamma ord om Bergman;
skälla på Nationalmuseum kunde han heller
inte, eftersom denna institution köpt flera saker
av Bergman, följaktligen återstod det för honom
bara att låta sin Rosinante sätta kurs på
närmaste väderkvarn, som råkade vara
konstvetenskapsmannen.
Oskar Bergmans vidunderligt skickliga
miniatyrkonst ger naturligtvis Carlsund kärkomna
anledningar att moralisera över den
konstnärliga hantverksskicklighetens förfall och
misskrediterandet av den, när den någon gång
uppträder. Oppositionen mot det tekniska
fusket bakom den falska genialitetens
förklädnad må vara berättigad och nyttig, men
den driver Carlsund till ohållbara påståenden
som att stofflighetens riktiga återgivande är
måleriets speciella kriterium och att ett lyckat
arbete efter mycket studium partout är bättre
än en lyckad improvisering. Hur Carlsund kan
få dessa maximer att gå ihop med sin
bekännelse litet längre fram att man i konsten söker
det man inte finner i livet är inte lätt att räkna
ut. Varför inte nöja sig med att säga att Oskar
Bergman är ett vackert bevis på att den
tekniska skickligheten och det detaljerade
naturåtergivandet inte behöver utesluta en poetisk
förklaring av verkligheten och att det är denna
personlighetens dimension som vi söka i all
819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
