Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Carlsund, Otto G., Oskar Bergman, anmäld av Georg Svensson - Törngren, Pehr Henrik, Moralsjukdomen, anmäld av Gunnar Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
konst, den må vara genomarbetad och intim
eller fritt utförd och expressionistisk? Man
skall vara åtskilligt besläktad med Motvalls
käring för att som Carlsund bestrida
riktigheten av Arosenius’ geniala paradox: ”Det är
inte konst att teckna rätt, konsten är att göra
de fel, som det är någon mening med.” Även
Oskar Bergmans konst är felaktig i denna
högre mening, ty annars skulle den inte vara
konst utan fotografi.
Men Carlsund är nu den han är, och det
finns ingenting som hindrar att han i ett annat
sammanhang finner det opportunt (=
polemiskt givande) att framföra en diametralt
motsatt åsikt mot den som passar att föra fram
i samband med en ehrenrettung för Bergman.
Han behöver ett polemiskt ledmotiv för att
kunna göra ett ämne rättvisa, och i den mån
det denna gång piggat upp honom att skriva
Oskar Bergmans levnadshistoria får man vara
tacksam för det. Det är nämligen en ganska
förtjusande biografi med mera av gamla
Stockholm och sekelskiftets bohemtillvaro än man
kan hitta i många romaner. Carlsund är en
utomordentligt underhållande ciceron på det
slutande adertonhundratalets Östermalm, som
då ännu inte var en stenöken utan ett av
hantverkare och småborgare bebott Kråkvinkel,
bland vars pittoreska idyller den lille
plåt-slagarsonen insöp för livet bestämmande
intryck. Inte mindre rolig är episoden, när
Bergman bodde som pensionär i Ernest Thiels
konstnärshem i Neglinge. Även konstnärens
utländska vandringsår avveko avsevärt från
vad man är van vid från andra samtidas
biografier, han rönte bland annat påverkan av
den franske målaren och Sar
Péladan-anhänga-ren Armand Point, som även lärde sina elever
guldsmedsyrket. Men Bergman framstår dock
främst som en självlärd målare, och i vår
konst är han tämligen originell, en av dessa
fristående bifigurer som nöja sig med att
cultiver son jardin. Bergman är inte en lika
betydande konstnär som Arosenius, men han
är av samma art, och hans konst skall säkert
vårdas av efterkommande som en högst
betagande liten blomstersäng i den svenska
konstens örtagård. Georg Svensson
Moral och neuros
PEHR HENRIK TÖRNGREN:
Moralsjukdomen. Medéns 1940. 6: 50.
I företalet till sin bok ”Moralsjukdomen”
klargör Pehr Henrik Törngren att hans syn på
samvetets och moralens psykologi kommer att
få stor räckvidd samt att ”Om denna
åskådning, så som jag tror, håller stånd mot
invändningar, så kommer på dess grundval en
helt ny människokunskap att växa fram, helt
nya riktlinjer för både teori och praktik: för
konsten att behandla människor, för
pedagogik, kriminalogi, det väldiga område som
heter samhällslära och politik, och först och
sist mitt eget fack: neurosbehandling och
medi-cinsk-psykologisk rådgivning.” Det kan därför
vara av intresse att lägga fram denna
åskådning, för hållfasthetsprov gentemot eventuella
invändningar.
Först behandlas samvetet, vilket definieras
som sammansatt av ett krav, ett kategoriskt
imperativ ”du skall vilja”, uppvägt av och
i spänningsbalans med ett lika starkt ”jag vill
inte”, vilket Törngren kallar det kategoriska
indikativet. ”Att skola något innebär
ofrånkomligen också att icke vilja något; det är
detta psykologiska faktum det gäller.”
Felet med de flesta människor är att de inte
kan motstå imperativets krav därför att de inte
är medvetna om sitt kategoriska indikativ, inte
erkänner ”jag vill inte” som sin egentliga
per-sonlighetskärna. Ty imperativet är påtryckt
individen utifrån, främst under barndomen,
som ideal och överjag, och fortsätter sin
vampyrtillvaro ända tills j aget erkänner trotset,
oppositionen, ”jag vill inte” som sitt eget, sitt
egentliga. Imperativets kodex, dessa utifrån
påtvungna regler för vad man bör göra, kallas
för moral, och denna patologiska företeelse
överföres med obetydliga förändringar från
generation till generation. ”Moralsjukdomens
väsen utmärks av att jag bär på ideal, det
vill säga föreställningskomplex ytterst
härstammande från barndomsintryck av mina
uppfostrares ord, åtgärder och beteende, och att
jag inte har klart för mig att dessa ideal är
något för mig främmande.” Neuroserna, vilka
820
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
