Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Törngren, Pehr Henrik, Moralsjukdomen, anmäld av Gunnar Beskow - Fries, Carl, Bäverland; Wesslén, Stig, På lapplandsfjällen bland björnar; von Rosen, Björn, Gröna kammarn, anmälda av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
är färdigskriven, hittar en tysk filosof (Max
Stirner) som haft samma åsikter. Denna
händelse skildras sålunda: ”Att i efterhand lära
känna Stirners åskådning gjorde på den,
som själv hundra år efter honom kommit till
nästan samma resultat, ett egendomligt och
nästan obeskrivligt intryck. Om någon
påverkan från den ene till den andre kan det
ju här inte ha rört sig — — —. Detta är
tydligen ett av de inte så vanliga fall, där
likartade idéer dykt upp vid två olika tillfällen
åtskilda av flera mansåldrar.”
Läsaren, famlande efter tänkbara historiska
paralleller, stannar inför visionen av Berthold
Schwarz, i klosterbibliotekets dokument
upptäckande att kineserna redan hittat på krutet.
Gunnar Beskow
Djur i natur
CARL FRIES: Bäverland. En bok om bävern
och hans verk. Nordisk Rotogravyr
1940. 9: 50.
STIG WESSLÉN: På lapplandsfjällen hland
björnar. Norstedts 1940. 12:50.
BJÖRN von ROSEN: Gröna kammarn. Gebers
1940. 7:50.
Ord som naturälskare och naturdyrkare har
genom flitigt missbruk fått en så ihålig klang,
att det vore att göra Carl Fries en otjänst
att använda dem om honom. Hans kärlek till
naturen är okonstlad, djup och direkt, man
kan säga naturlig. Han är tacksam och inte
skrytsam.
Som skildrare förenar han många goda
egenskaper. Han är en observatör med skarp och
oförvillad blick, med nyfikenhet, tålamod och
fantasi och med en omfattande och välsmält
naturhistorisk bildning. Hans språk är
välformat och smidigt, han hittar de riktiga
orden.
Hans nya bok handlar om ”den europeiska
bävern, hans hushållning och anläggningar
i landskapet”. Ett intressant ämne, väl
tillvarataget och genomstuderat både i böckerna
och naturen. Han har tagit fyra år på sig för
sina studier, resultatet har blivit en laddad
bok, en mogen frukt.
”Bäverland” är en adekvat titel. Bävern
sätter i ovanlig grad sin prägel på den trakt
han bebor, med sin verksamhet och sina
anläggningar reglerar han naturen efter sina
behov och blir ”i djup mening en del i
landskapet”. I ett innehållsrikt och roligt
inledningskapitel redogör Fries för bäverns historia
och för den roll han på flera sätt spelat i
människans historia. En gång var bävern utbredd
över hela Europa. Nu lever han kvar från
gammal tid bara i några få små kolonier,
i Sydnorge, vid mellersta Elbe, vid nedre
Rhone och möjligen på ett par ställen i Polen
och Ryssland. Den norska stammen är den
kraftigaste, med säkerhet flera tusen djur. ”Här
utvecklar bävern alltjämt i långa tysta nätter
vid hundratals boplatser och dammbyggnader
det mångsidiga arbete, som formar och
vidmakthåller hans eget landskap.” Där i hjärtat
av Sydnorge fick Fries tillfälle att intimt
studera bävern och hans landskap sådant det
bibehållit sig sedan forntiden. En strålande
sommarupplevelse, som han har förmått göra
till en upplevelse också för läsaren.
Den följande skildringen av det tyska
bäverlandet kring mellersta Elbe efterlämnar
däremot ett beklämmande intryck. Där lever
bävern visserligen under lagens skydd (det
kostar fem års tukthus i Tyskland att döda
en bäver!) men hårt trängd av civilisationen,
hotad av hemlöshet och sjukdomar.
I det sista stora avsnittet av sin bok får
Fries emellertid användning för ljusare
tonfall — där behandlar han de över förväntan
lyckade inplanteringsförsöken i Sverige. Den
sista bävern av gammal svensk stam dödades
vid Sjougdnäset i Jämtland år 1871. Den 6 juli
1922 släpptes två norska bävrar i
Bjurälvdalen i samma landskap. Sedan har en hel rad
bäverinplanteringar gjorts i Sverige, från
Småland till Lappland. De flesta försöken har givit
gott resultat, bävern har förökat och utbrett
sig, så att man nu kan räkna med en svensk
bäverstam på flera hundra individer. Särskilt
i Jämtland, Värmland och Närke finns nu
verkliga bäverområden, som alltmer utvidgas,
och Fries menar att om stammen får fortsatt
skydd kan dess framtid anses tryggad.
Under olika årstider och på skilda håll,
i Jämtlands nordligaste hörn där fjället möter
skogen, i det stora norrländska skogslandet,
i mellansvenska bygder och obygder har Fries
fångat glimtar av bäverns liv och verksamhet,
”där han i nutiden åter bebygger och brukar
823
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
