Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Dahlberg, Gunnar, Arv och ras, anmäld av Gunnar Beskow - Schiller, Harald, Där bergen blåna, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
bok. Man förvånas över hur författaren i en
så begränsad volym kunnat få in ett så
rikhaltigt stoff av fakta, så lugna, utförliga
resonemang, sammanfattande överblickar och
allmänna kulturperspektiv — utan att läsaren
någonsin har en känsla av vare sig trängsel
eller förenkling. Framställningen löper i stil
och komposition lika klart och sakligt, från
arvsbetingelsernas mendelska element i
historiskt väl anknuten följd till
kromosomforsk-ningens sista resultat, och därifrån till vad vi
vet — och inte vet! — om människans
ärft-lighetsförhållanden, fram till sociologiska och
kulturella problem som sammanhänger med
eller snarare sammanknytes med den biologiska
ärftligheten.
Vad man kanske alldeles särskilt förnimmer
som totalintryck är den i bästa mening
vetenskaplighet som genomgående präglar
framställningen, och som så ofta saknas i populära
arbeten. Inte ”vetenskaplighet” i form av
svårförståelighet, tvärtom är lättfattligheten
mönstergill, men den saklighet, den åtskillnad
mellan empiriska fakta och hypoteser, den
reservation i omdömena, som ger läsaren
delaktighet inte bara i vetenskapens resultat, men
också i vetenskapens arbetsprinciper — man
ville säga: i vetenskaplighetens etiska värde.
(Och vår tids etiska värden är inte så
överflödande att vi har råd att lämna det
overksamt. Det visar nuets massideologier
tillräckligt övertygande.)
Man vill önska att denna bok inte bara blir
läst av alla vuxna som intresserar sig för dessa
frågor — eller överhuvudtaget använder sig
av ordet ras. Den bör också i stor skala givas
som julklapp åt ungdomen — särskilt pojkar
kommer att finna den ofantligt intressant. Som
motivering och motto må givas slutorden ur
slutkapitlet:
”Just därför att en hel del av de
arvsbiologiska åsikter, som nu ha politisk betydelse,
äro oriktiga, är ingenting säkrare än att de
en gång komma att försvinna. Om ett problem
en gång blivit vetenskapligt klart utrett, kan
i längden ingenting hindra, att detta blir känt.
De nya generationer, som växa upp och som
inte hunnit stelna i fördomar, komma alltid
att ha en viss benägenhet att ansluta sig till
vad som är bevisligen sant. Vetenskapen
besegrar ej de nu levandes fördomar, men den
segrar på längre sikt med ungdomens hjälp.”
6. — B. L. M. 1940. X.
Illustrationsmaterialet är sakligt förträffligt,
delvis mycket okonventionellt. Vilket senare
kanske är onödigt, eftersom det kan tänkas
i viss mån motverka bokens spridning (om
än inte dragningskraft) bland ungdomen.
Gunnar Beskow
Spånor
HARALD SCHILLER: Där bergen blåna.
Wahlström & Widstrand 1940.
6:50.
En blick på baksidan av Harald Schillers
nya bok ger vid handen, att denne otroligt
flitige herre sedan 1926 publicerat inte mindre
än tjuguåtta (28!) skrifter. Detta vittnar i
varje fall om högt uppdriven
produktionshastighet och om en helt rörande ambition att
inte låta ens den minsta spåna från verkstaden
gå till spillo. Den nya boken bringar
ytterligare ett vittnesmål: den inte alldeles oviktiga
detalj i en kritikers utrustning, som kallas
självkritik, är doktor Schiller tydligen inte
nämnvärt besvärad av. Annars hade han
näppeligen låtit en så bagatellartad och hastigt
sammanrafsad bok som ”Där bergen blåna” lämna
tryckpressarna. Även en essaysamling måste
dock ha en viss enhetlighet och plan och inte
bara bestå av godtyckligt hopplockade
dag-sländeartiklar. Ett par minnesbilder av Romain
Rolland och de gamla konstnärerna Gustaf
Cederström och Nils Forsberg sakna inte
intresse, om författaren bara haft den goda
smaken att hålla sin egen högintressanta
person litet mera i bakgrunden. Några brev från
August Lindberg och Axel Lundegård till
Edvard Brändes, i vars kvarlåtenskap doktor
Schiller tycks ha gjort fina kap för sitt privata
arkiv, äro också värdefulla att få ta del av;
synd blott att de framlagts i så stympat och
ofullständigt skick. Under den pompösa
rubriken ”Germania” återfinner man till sin häpnad
en enda liten flyktig artikelstump om en
musikdag i Lübeck. De studier över landskap och
människor i Västergötland, som givit boken
dess namn, kunde däremot ha varit njutbara,
om de inte varit skrivna med så mycken
sal-velse och bomb asm. Inflytandet från Ellen Key
har inte varit till förmån för doktor Schillers
språkbehandling — sierskan på Strand hade
825
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
