Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Schiller, Harald, Där bergen blåna, anmäld av Holger Ahlenius - de Grunwald, Constantin, Metternich; Moeschlin, Felix, Den vackre Fersen; Paléologue, Maurice, Alexander I, anmälda av Alma Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
nu en gång inte sin styrka i stilen! Man saknar
dessutom hos doktor Schiller något av den
skygga och stolta förtegenhet om det egna som
alltid ansetts utmärka folket i Nifelhem och
som bestämt utgör en del av dess ovanskliga
heder. Holger Ahlenius
Tre historiska charmörer
CONSTANTIN de GRUNWALD: Metternich.
Översättning av Elsa Thulin. Gebers
1940. 12:50.
FELIX MOESCHLIN: Den vackre Fersen.
Översättning av Olof Lagercrantz.
Wahlström & Widstrand 1940. 12: 50.
MAURICE PALÉOLOGUE: Alexander I.
Översättning av Karin Stolpe. Bonniers
1940. 9: 50.
På Metternichs axlar har demokratien i över
hundra år hopat tunga bördor. Hans
försvarare ha framhållit, att hans system var ett
fredssystem. Det är sant. Det var inget
världskrig på fyrtio år. Men synat i sömmarna
kan icke Europas tillstånd under åren mellan
1815 och 1855 med bästa vilja i världen
betecknas som fredligt. Det var frihetsstrider
på liv och död, nationalismens tillblivelse och
triumf, det var de små rikenas födelse och
självständighet, som uppfyllde halvseklet.
Metternich fick även skåda många krascher inom
sitt eget ”förbindelsesystem” —1848 års
revolution, som krossade det gammalsociala Europa,
slog också sönder hans fasta position, och när
han åttiosjuårig lade sitt vita huvud till ro,
ackompanjerades hans sista tankar av
kanonerna som bådade Italiens snara enhet och
odelbarhet.
Det berättas att Napoleons soldater, när de
1805 närmade sig Schönbrunn, hade pekat på
slottet och frågat, om detta var det ”fallfärdiga
österrikiska huset” som de så mycket hört talas
om. Att ha stött det österrikiska huset och
upprätthållit det, att ha rekonstruerat det, efter
varje olyckshändelse, i många år ha
underhållit dess prestige var i alla fall Metternichs
förtjänst. Den ironi som ofta driver fram livet
till dess motsatta faser, gjorde att Metternich
gammal sammanträffade med den man, som
skulle sätta ner hans verk — Bismarck satt en
dag som yngling vid hans fötter och lyssnade
till hans vältaliga, kvicka och originella
utläggningar om den europeiska jämviktspolitiken ...
Bismarck var född 1815, när Metternich på
Wienkongressen avsatte Napoleon;
revolutionen 1848, som störtade Metternich, grundade
Bismarcks diplomatiska bana. En dag kom,
när Österrike sattes efter Preussen vid
riksdagen i Frankfurt, en annan kom, när
Preussens konung blev Kejsaren, ännu en, om ock
långt senare, då Österrike ej fanns längre . . .
Redan när den unge Klemens Wenzel Lothar
von Metternich som sin faders skrivbiträde
deltog i kongressen i Rastatt 1797, där Napoleon
ordnade det tyska rikets angelägenheter
tillsammans med delegater från hela ”Riket”,
skrev en fransk tidning om honom, att han
”hade alla de egenskaper, som förutspå en
lysande diplomatbana”, men tilläde att han
”tyckes sätta alltför stor tillit till det
charmfulla ansikte han ärvt av sin mor och glömmer
bort att hög börd icke längre är det enda
introduktionskor tet till Karriären och
Framtiden”. Metternich beskylldes för att vara
ytlig, syssla med kärlek, spel och dobbel och
inte ha nog allvarliga intressen.
Detta är en fantastisk karakteristik av den
unge mannen, åtminstone i våra öron, vi som
äro vana att se i honom en konservatismens
svartgestalt. Vi kunna ej annat än överraskas
av att höra Metternichs samtida täla om hans
”rena och ljusa ansiktsuttryck, hans soliga
väsen och hjärtevärme, hans kvickhet,
lustighet och geniala infall”. — ”Han är en djup
och varm människa”, skrev Disraeli om honom
när han sammanträffade med honom i
London, ”hans klara intellekt lyste upp hans leende
ögon — han var verkligen strålande.”
Efter att ha fått njuta den mycket
fullständiga fysiska, akademiska och diplomatiska
uppfostran som man ansåg oumbärlig för unga
adelsmän, med åhörande av föreläsningar och
studier i juridik och historia vid olika
universitet, kastades Metternich handlöst in på
den diplomatiska banan i egenskap av
Österrikes minister i Sachsen, med ett av Europas
mest frekventerade nöjescentrum Dresden som
826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>