Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - de Grunwald, Constantin, Metternich; Moeschlin, Felix, Den vackre Fersen; Paléologue, Maurice, Alexander I, anmälda av Alma Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
residens. Om själva hovet skrev han att ”kunde
man stödja sig på konservatism i sedvänjor,
klädedräkt och uppfattning, så var det
sachsiska riket ointagligt”. Att det var en efemär
bas visade Sachsen genom att vara det första
som slöt sig till Napoleon.
Sin ständigt utökade tjusning och
fördjupade förmåga fick Metternich visa vid större
hov — först i Berlin och sedan i Paris. Hans
Berlinår voro säkerligen icke utan betydelse
för hans utveckling i konservativ riktning. Här
samlade den unga drottningen Luise, som han
femtonårig dansat kadrilj med på Frans II :s
kröning i Frankfurt, ”på det gamla samhällets
avslutningsfest”, kring sig de patriotiska
elementen för att väcka sitt folk, som hon påstod
hade somnat på Fredrik II :s lagrar.
Parisåren äro dock de mest betydelsefulla, de taga
sin begynnelse 1806. Det är Napoleons toppår,
det då han grundar sitt familj system, delar ut
troner och kronor, det är fastlandsspärrningens
startår, det året då intet ännu sviktar av de
stöd på vilka det franska folket byggt en
tron åt artillerikaptenen från Korsika. Medan
Metternich i salongernas virvel blev eftersökt
för sin eleganta hållning och sina lustiga
infall, fascinerade han diplomaterna med ”sitt
öppna leende som ingav förtroende”, en
sällsynt gestalt vid Napoleons soldathov som var
”ett praktsmycke utan smak”. Här utförde
Metternich sin första stora diplomatiska
gärning: giftermålet mellan Napoleon och
Marie-Louise av Österrike. Constantin de
Grun-WAld ger nämligen oförbehållsamt Metternich
äran — eller ansvaret — för att ha åvägabragt
detta famösa giftermål. Ur hans bok framgår
att allt tal om Napoleons brutalitet att kasta
sig över de gamla staternas prinsessor för att
röva åt sig en av dem är nonsens, och att
tvärtom Frans II och hans hov formligen
darrade av oro för att ”Våldsverkaren” i sitt val
kunde förbigå det fallfärdiga habsburgska
huset.
Grunwald är en österrikare i förskingringen.
Hans bok är skriven på franska. Kanske får
man i den ett säkrare grepp om själva den
tid i vilken Metternich levde än om hans
personlighet; Metternich hör ju även till de
historiska personligheter som äro lika skiftande
i sin livsföring som fasta i sina system.
En jämförelse med Paléologues här nedan
anmälda bok, som även utkommit i
översätt
ning från franskan, visar bäst vilken utmärkt
översättare fru Elsa Thulin är. Vi kan ge ”Den
vackre Fersen” lika högt betyg som ö versätt
-ningsprodukt, men att översätta från tyska och
engelska är en barnlek i bredd med att
överföra franskan till god svenska, ty där fordras
det att hela satskonstruktionen revideras. Fru
Thulin syndar bara i detaljen — en synd för
resten som är typiskt kvinnlig. Ett exempel:
med Empire avsågs hela det tyska
riksförbundet och icke ”kejsarriket”, eller Österrike.
Rastatt är icke någon ”gammal kejsarstad”
utan en gammal tysk riksstad och så vidare.
I översättningshastigheten äro namnen skrivna
än på franskt, än på tyskt sätt, varför till
exempel drottningen med den tyska
patriotismens helgongloria över sitt änne Luise av
Preussen skrives ”Louise” etc., etc.
Vad som överhuvud tynger de flesta
översättningar till svenska är manien att bibehålla
presensformen genom stora verk. På franska
kan den vara elegant, på tyska kan den
kanske verka dramatisk, men presensformen blir
otymplig med vårt tungt manövrerade och
stålhårda språk. Där vore en viss omväxling
nödvändig.
I den franska upplagan av Grunwalds bok
finnes en mängd upplysande noter och
anvisningar. Är det förläggaren eller översättaren
som bör lastas för att dessa utelämnats? Är
det inte att tro den svenska publiken om bra
liten kunskapstörst när man låter sig skrämmas
av noter och förklaringar? Vad man
emellertid ville rekommendera vid läsningen av sådana
intressanta och lärdomstyngda böcker är att
samtidigt följa händelserna i ett mindre arbete.
För Metternichs räkning kan en liten bok av
Nils Forssell rekommenderas, utkommen hos
Gebers 1926 i serien ”De största
märkesmännen”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
