Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Hans namn är legion - Uppvaknandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
det makabra spelet en prägel av ytlig
underhållning. Men det var också annat som hjälpte
honom att överleva, särskilt då det faktum att
han så helt var ort och ram för det spöklika
skeendet, så passiv, så fullkomligt
motståndslös. Och det var slutligen den tjusning som
innebodde i fasan och stundom löste sig ur
denna som en drucken flöjtmelodi eller
framträdde i scener av infantil lystenhet. Han såg
kvinnor sitta på trappstenarna och stöta röda
”ödeskärnor” i mortlar, som de höllo pressade
mellan sina nakna lår, varvid deras ögon blevo
simmiga och deras munnar förvridna av
njutning. Han såg svarta brunnar, som ropade:
alruna, alruna, och parker, där väldiga
orkestrar spelade, där blodröda lampor strålade och
lustvandrande, sittande eller liggande
människor utbytte ord med den smutsigaste
undermening, blottade sig för varandra och pekade
på sitt kön. Och genom allt detta hörde han
då och då vilsegångna klanger av en så
överjordisk renhet att de tycktes stamma från
himmelska instrument eller från körer av
änglar och ärkeänglar. Stundom skymtade han
också de sjungande och musicerande genom
slöjan av bilder, han såg dem som ändlösa
härskaror, snöglänsande och ädelt
människolika, kerubim och serafim, men endast för
bråkdelen av en sekund, ty de förvandlades
hastigt och kunde plötsligt framträda i
skrämmande djurgestalt: som krönta ormar med tre
par vingar eller hjordar av svarta, guldhornade
tjurar.
Sådan eller antydningsvis sådan var alltså
den drömvärld ur vilken han vaknade redan
före gryningen. Han hade ännu icke öppnat
sina ögon, men han kände, hur det blev tomt
och iskallt inom honom, hur bilderna i hans
hjärna slocknade, förtunnades och fladdrade
bort som glesa rökslöjor. Samtidigt erfor han
en ytterligt avlägsen och dov men likväl
intensiv pina, ännu föremålslös, obenämnd och
ogripbar, kanske snarlik den som en mördare
måste förnimma, när han vaknar morgonen
efter sitt dåd och den blodiga skuggan ännu
icke tagit gestalt för medvetandet. Han låg
alldeles stilla. Den pina han kände var med all
sin obestämdhet likväl så fruktansvärd att han
längtade tillbaka till sömnens skräckinjagande
tumult som till ett förlorat paradis. Han ville
somna igen, och ändå förstod han, att han
med varje minut skulle bli alltmer ödsligt och
obarmhärtigt vaken. Vad kunde klockan vara?
Var det natt eller dag? Döda och
ogenomträngliga lågo de tunga ögonlocken över sina
glober, de släppte icke in ens den svagaste
dager till hans pupiller. Säkert var det ännu
natt. Han bävade vid tanken att få sin
farhåga bestyrkt, ty fastän ovissheten var
kvalfull, skulle vissheten vara ännu svårare att
bära, ja, outhärdlig. Efter hand började minnet
fungera. Han hade gått till sängs redan tidigt
på kvällen, sannolikt vid åttatiden, övermannad
av en trötthet till döds, av en ohygglig och
namnlös förlamning, och menat, att ett par
timmars sömn skulle tillåta honom att hämta
sig så pass mycket att han kunde fortsätta
drickandet. Nu förstod han emellertid, att han
hade sovit många timmar, alltför många för
att kvällskrogarna ännu skulle vara öppna,
ehuru icke tillräckligt många för att den nya
dagen skulle ha brutit in. Han sade sig, att
det måste vara den tid på dygnet som
alkoholisten fruktar mer än döden, den tid då han
ligger sömnlös, medan allting sover, då han
icke kan pressa ut så mycket som en droppe
ur flaskan och glömskans alla portar stå
obevekligt tillbommade: dessa gement hångrinande
timmar, då han befinner sig i den yttersta
fasans iskalla helvete, dessa källarråa timmar,
då självmedlidandet kvider som ett barn och
visarna tyckas stå stilla och klibba vid
urtavlan. Till sist öppnade han ögonen. Han
gjorde det ytterst långsamt, liksom ville han
avnjuta i minima doser den bittra bekräftelsen.
Det var som han fruktat. Det sex meter höga
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
