Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Hans namn är legion - Uppvaknandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS NAMN ÄR LEGION
ateljéfönstret stod kalt, ödsligt och draperilöst
mot den molnigt drivande natthimlen, och
endast otydligt kunde han förnimma rummets
kupolform och silhuetterna av enstaka föremål:
ett par stora renässansfåtöljer, ett
biblioteks-bord och bokhyllornas nästan tomma ramar.
Dagsljuset hade ännu icke avslöjat det brutalt
plundrade praktrummets armod och
deklasse-ring, detta rum, som ännu för månader sedan
hade hyst många vackra, med kärlek och
personliga uppoffringar sammanbragta ting. Ändå
förnam han dess tomhet, förnam den som
anklagelse, som ett förkrossande och fientligt
vittnesmål, som dom och dödsdom.
Vad skulle han göra? Hans tidskänsla var
till den grad förändrad att varje moment tedde
sig för honom som något fristående, något
isolerat, något evigt, det hade förlorat sin
karaktär av övergång och förgänglighet, det
öppnade sig icke i utsträckningens och
längdens riktning, utan inåt, dess enda dimension
var det hisnande och bottenlösa djupets. Att
klockan, som vid det här laget, efter vad han
antog (hans egen hade stannat), var tre eller
fyra på efternatten, också skulle bli fem och
sex, sju och åtta, att det ögonblick måste
inträffa, då den första morgonkrogen skulle slå
upp dörrar och fönsterluckor, det visste han
naturligtvis, men han visste det endast, han
förnam det ingalunda, det var något som
det räknande förståndet kunde förutsäga, han
betvivlade det icke med tanken, men för hans
känsla hade det ingen verklighetskvalitet, det
motsvarades icke av någon cellernas trygga
vetskap och nervernas förväntan, det var
utanför hans egen själ och hans egen tillvaro. Han
befann sig i ett stillastående kosmos av
punk-tuella evigheter, och de bevis mot rörelsens
realitet som kallas de eleatiska uppenbarade
plötsligt, tillämpade på tiden som sträcka och
förlopp, en ohygglig visionär sanning.
Med varje fiber törstade han efter alkohol
som efter ett frälsningsunder, och hans
stäm
ning pendlade mellan ett raseri utan föremål,
en förtvivlan, som tuggade lakanet, en stönande
ångest, vars hörbara uttryck delvis kvävdes
mellan kuddar, och den mildare och tröttare,
nästan lugna, elegiskt snyftande känslan av
maktlös ynkedom och fullkomligaste
övergivenhet. Men detta nedtonande av affekterna skedde
endast under mycket korta intervaller: fasan
återkom med förnyad styrka. Och denna fasa
gällde icke bara hans egen person, den var
kosmisk och universell. Genom någon
okontrollerbar process identifierade han sitt jag
med världen, med hela den vulkaniska mark
varpå människorna bygga sina bräckliga
kulturer och sin flyktighets hus. Han kände, att
med honom skulle jorden och himlen rämna
och stjärnorna springa i stycken för att sedan
virvla som bleka sotflagor genom rummet. Och
ändå skulle katastrofen kunna undgås, det
kosmiska tornbygget kunna räddas, det yttersta
icke behöva ske, om man endast gav honom
vad han åstundade, frälsningens vin, den
undergörande drycken, vore det också den
eländigaste fusel. Det ömkliga och groteska i
denna disproportion mellan mål och medel,
förödmjukelsen att endast känna denna grova
och materiella utväg ur fasan undgick honom
ingalunda; likväl drömde han med brinnande
längtan och en art av nästan religiös fromhet
om de många halvdunkla kapellen, där
sakramentet hälldes upp vid plåtdiskarna och
utdelades av buttra, omornade systrar åt
pilgrimernas glesa skara.
Han tände lampan bredvid sängen. Han
gjorde det med ytterligt otympliga, fumliga
och darrande händer, med fingrar, som tycktes
poröst svullna och rörelser, som flera gånger
sköto förbi målet. Ljuset flammade upp och
belyste rummet fullkomligt skoningslöst, ty
skärmen hade fallit av lampan, och det iskalla
skenet nådde alla hörn och vrår, blottade hela
den gapande tomheten, de två återstående
fåtöljernas nedsolkade brokad, de vita ringarna
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
