Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Hans namn är legion - Uppvaknandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
på ekbordet, väggarnas fantastiska fuktfläckar,
de kringkastade klädesplaggen, som bildade
pösiga ansikten, och skorna på det nakna
golvet.
Vad skulle han göra? Överarmarna kändes
som förlamade, även knäna voro egendomligt
döda och avdomnade, medan det molade i
vadorna av en hemlighetsfull, svag värk. Den
kallfuktiga kroppen ömsom brände och ristes
av frossa, munhålan var uttorkad och berövad
all saliv, svalget och strupen förnummos som
onda sårnader, och mellangärdets nervösa
muskulatur befann sig i ett tillstånd av
irriterande dallring. De kroppsliga smärtorna och
obehagen voro emellertid icke ihållande, de
voro flyktiga nog och föga gripbara, nyckfullt
alternerande, nyckfullt försvinnande och
återkommande. Han andades med svårighet,
huvudet brusade som en banhall, tungan sökte
förgäves fukta de spruckna läpparna och
oavbrutet föllo rolöst singlande girlander framför
de trötta, pinade ögonen.
Nej, han måste upp. Till varje pris måste
han ut ur detta fasans hus, morgonen fick
vara än så avlägsen. Han kastade av sig täcket
och det fuktiga lakanet, som var hopvridet till
en tarm, satte de blytunga fotterna på golvet
och reste sig vacklande. Benen ville icke genast
bära honom; det svindlade för hans blickar,
han var nära att förlora balansen, och endast
med största försiktighet, varsam som en
ny-opererad, kunde han gå över golvet. Med
skälvande hand öppnade han dörren till hallen,
där lampskenet från ateljén nu belyste
tapetmönstrets brokiga fantasifåglar och kom dem
att uppföra en spöklikt svingande
glädjedans.-Dörren till badrummet stod uppslagen, han
begav sig dit, automatiskt tände han det
elektriska ljuset, rev med hastiga rörelser av sig
sina pyjamas, tog sig mödosamt upp i det
illa medfarna karet, ställde sig under duschen
och släppte på det iskalla vattnet. Chocken kom
honom att svindla och vackla, men han
uthär
dade, både av passivitet och i den tanken, att
det skulle hjälpa honom. När han sedan
torkade den skakande kroppen, som likväl var en
ung människas, en av naturen fysiskt vällottad,
kraftig och välbyggd trettiotreårings, erfor han
verkligen under några sekunder den flyktiga
känslan av lättnad och befrielse. Men den
försvann som den kommit, och när han slutligen
hade fått sitt ansikte intvålat och förde
rak-hyveln över sin haka, var förskräckelsen över
honom igen, han förnam de yttre föremålen
som fientliga makter, han kände deras hemliga
demoni, badsvampen stirrade på honom med
ondskefulla ögon och vattenklosetten hånlog
triumferande. Han visste icke, hur han äntligen
fick kläderna på sig (det skedde med fumlig
och feberaktig brådska, liksom hade det gällt
livet), men till sist stod han där påklädd,
utmattad och flämtande som efter en oerhörd
prestation. Han knäppte igen överrocken, fällde
upp kragen, drog ned hatten i pannan och
begav sig (utan att ge sig tid att släcka) ned
för den mörka trappan.
När porten föll igen bakom honom och han
trädde ut på gatan, hade blåsten så när slitit
av honom hatten: han måste hålla den fast
med bägge händerna. Det var en kort gata
med hus endast på ena sidan, medan den andra
upptogs av en fortlöpande mur, några meter
hög, bakom vilken flängande trädtoppar och
skuggan av en väldig byggnad avtecknade sig
mot nattens oroligt drivande molnhav. Gatan
var absolut folktom och i det närmaste
ned-mörk; endast vid dess början och slut stodo
lyktor.
Han följde gatan till dess vänstra mynning,
vek sedan av åt höger, därpå ytterligare åt
höger, så åt vänster igen, han vandrade hit
och dit, lydande slumpens direktiv och
trottoarens nästan omärkliga lutning. Husmassorna
med sina döda fönsterrader förfärade honom;
han tyckte, att de rörde sig, att de vajade av
och an och voro nära att störta ned på den
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
