Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Hans namn är legion - Uppvaknandet - Majoren på Brennessel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
av flyktiga likheter, parar sig med fasan och
bringar till världen en otalig avföda av sjuka
böjelser, vilka uppfylla själen. Och detta gäller
icke endast för individen, det gäller också för
skeden och kultursfärer, och på ett särskilt vis
gällde det för den tid som den planlöst irrande
mannen i denna historia tillhörde och var
underkastad.
MAJOREN PÅ BRENNESSEL
Den halvskumma krogen var inredd med
klumpiga ekbord i trånga avbalkningar. Ur
fondens dunkel framträdde otydligt
skänkdiskens skuggkontur, bakom vilken Trude, den
mildögda, vakade över lokalen, skymtande
mellan silhuetter av flaskor och vinkrus. Annie
och Lisel åter, servitriserna, som krupit hop
i det bortersta hörnet, sovo med armarna på
bordet och huvudet vilande på armarna. De tre
flickorna voro halvsystrar, fallna efter samma
far, ehuru födda av olika mödrar, de voro
alla labansdöttrar, det vill säga döttrar till herr
Laban, den praktfulle krogvärden, vilken alltså
genom att utnyttja sin avkommas arbetskraft
skördade frukten av sin ungdoms vildhavre.
Här och var sutto enstaka morgontidiga
drinkare, spillror av fordom stolta backiska
galärer, vilka nu stilla vaggade i denna lugna vik
med sina missräkningar, drömmar och minnen.
Över de fredliga vraken välvde sig ett
symboliskt firmament. Ty faschingsveckornas ståt
hängde fortfarande kvar under takbjälkarna:
djävulsmasker, ödlor och ormar, vingade
fabeldjur, förfärdigade av flaskor och kaggar, en
hotfull djurkrets av sällsamma stjärnbilder med
deliriets alla järtecken.
Thomas stannade ett ögonblick innanför
dörren för att vänja sig vid skymningen, såg
sig därpå sökande omkring och styrde
slutligen kurs till stambordet bredvid skänkdisken.
Närmast den mildögda Trude (det vill säga
vid stambordets högra kortända) hade en nog
så egenartad person slagit sig ned. Mannen var
oerhört lång och smal, och på den giraff-
halsade, ledlöst gängliga gestalten satt ett
hårlöst och toppigt huvud av abnorm litenhet.
Han hade ett monokelprytt, evigt spelande och
växlande, komiskt grimaserande pajas- och
gummiansikte. Också hans beteende var löjligt,
ja, obetalbart. Hans rörelser och gester stodo
aldrig i rimlig proportion till den verkan som
åsyftades. Satte han upp foten på bänken för
att knyta sitt skoband (vilket han för övrigt
gjorde just i det ögonblick Thomas närmade
sig bordet), beskrev han med det otroligt långa
benet en svepande halvcirkel genom luften och
hade så när sopat ned vinglas och karaff,
innan foten äntligen landade där den skulle.
Befann han sig åter på gatan efter att ha tagit
avsked av en bekant och skulle vända sig
för att gå åt sitt håll, gjorde han det
ingalunda på vanligt människovis. Även nu beskrev
han en sådan där svepande rörelse med benet,
det vill säga han sträckte det med ostridig
gymnastisk färdighet rakt ut från kroppen och
svängde, innan han satte ned foten i den
önskade riktningen, ett helt varv runt sin egen
axel. Även när han var ensam, bugade han
sig med sirlig artighet och läpparna sockersött
krusade varje gång han lyfte sitt glas, och när
han rökte, lindade han den hart när ändlösa
armen om nacken och förde på denna omväg
cigarretten till sin mun. Den som betraktade
honom från ett annat bord hade sin
underhållning tryggad och detta lika säkert som hade
han löst en varietébiljett. Ty allt vad denne
man företog sig, även det likgiltigaste, även
sådant som skenb ärligen icke avvek från det
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
