Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Hans namn är legion - Majoren på Brennessel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS NAMN ÄR LEGION
vedertagna, erhöll, bara därför att det var han
som gjorde det, ett kuriöst och osannolikt
tycke. Han var avgjort grotesk, och ändå hade
denna löjligt överraskande person en
odefinierbar air, något oefterhärmligt kavaljersmässigt,
vilket gjorde, att den skrattlust han ständigt
uppväckte hos människor kunde bli osäker och
generad, när han vände emot dem sina
egendomligt döda, egendomligt frånvarande, blacka
och utstående ögon.
Hans kläder voro ytterst eleganta, de kunde
utan överdrift kallas snobbiga men tycktes
valda utan varje hänsyn till årstidens
fordringar. Det var vinter, en rå, olidligt blåsig
marsvinter, som visserligen var snölös (några
februariveckor med föhn och våta, lågt
släpande moln hade lagt marken bar) men
därför ingalunda ägnad för lätta och svala kläder.
Mannen vid bordet bar emellertid den allra
luftigaste sommarkostym av ett beigefärgat
och sidenmjukt, ytterligt tunt stoff, tydligen
avsett för plagen och årets hetaste dagar. Han
rådfrågade varken termometer eller almanacka,
han levde utanför alla råmärken, också tidens,
han varseblev den icke, såg den icke med sina
ögon, där den vandrade över jorden,
utskiftande dag och natt, upprätthållande måttets
välde och länkande timmarnas sköna ordning
efter eviga visare. För honom existerade inga
fasta normer, endast nycken och slumpen.
Skulle icke vintern kunna infalla under
sommaren och sommaren under vintern?
Ingenting kunde med säkerhet vetas och förutsägas,
men det tokigaste var det sannolika. Det
universum som var hans hade fallit sönder, det
bestod av fragment, blandade om varandra,
det gav tusen skrattretande överraskningar till
pris, det var uppfyllt av de orimligaste
löjligheter, av stympade och förvridna bilder, av
respektlösa upptåg, av en hemtrevlig oordning
och den fullkomligaste narraktighet:
sannerligen ett stolligt kosmos, otvunget och
gemytligt, godmodigt förryckt och likväl
skräm
mande, utomordentligt underhållande och
infernaliskt.
Thomas kände honom precis så mycket som
han kände stambordets övriga medlemmar, han
visste, att mannen hette Tasche eller von Tasche,
att han var före detta frontofficer, ganska
ymnigt dekorerad, vilket för övrigt bekräftades
av den smala, mångfärgade tränsen på
rockuppslaget. Han uppehöll sig på Brennessel dag
efter dag alltifrån morgonen och ända till
stängningsdags och hade redan en betydlig
räkning hos den praktfulle herr Laban, det vill
säga närmast hos Trude, den mildögda. Herr
Laban skulle med säkerhet ha beviljat Tasche
kredit, även om utsikten att någonsin få betalt
hade varit mindre än den nu verkligen var
eller föreföll att vara. Ty han måste säga sig,
att Tasche var en första klassens ackvisition
för hans lokal, att det kom folk till och med
från avlägsna stadsdelar för att beskåda och
avnjuta den sällsamme majoren, och att han
dessutom icke bara var ett högkomiskt
nummer utan samtidigt (låt vara i groteska
brytningar) utstrålade något förnämt och feodalt,
en avglans av rangregemente och adlig
offi-cersmäss, som nobiliserade den enkla krogen,
smickrade den praktfulle herr Labans fåfänga
och vädjade till hans servilitet. Herr Tasche
var fin, vilket däremot icke kunde sägas om
en annan, till börden mycket aristokratisk herre,
som då och då brukade besöka Brennessel:
den ostelbiske, rysk-tysk-polske eller
tysk-rysk-baltiske (man visste icke riktigt vad) hertigen
Albrecht Wladimir von Hess und
Leuchten-burg, en tjugutreårig, mycket finnig, utfattig
och vanligen orakad student med dåliga kläder
och sorgkantade naglar. Åt honom skulle herr
Laban förvisso icke ha lämnat så mycket som
en halvliter vin på kredit, namnet ensamt
bländade icke den praktfulle, icke heller
pretentionen, hur stortaligt den än uppträdde; det
skulle något annat till, något som herr Laban
icke kunde klargöra för sig men väl kände,
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
