- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Mars 1940 Årg. 9 Nr 3 /
184

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Hans namn är legion - Majoren på Brennessel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BERTIL MALMBERG

något osynligt och ogripbart, som likväl
märktes och var påtagligt nog. Nej, den där
skro-derande lusaristokraten och hungerhertigen,
honom skulle han icke ens tillåta att slicka
gästernas begagnade tallrikar, mycket mindre
servera ett glas vin utan betalning. Tasche åter
var ett fynd för herr Laban, vilken, som sagt,
även utan förhoppning att få den med varje
dag lavinartat växande räkningen likviderad
skulle varit beredd att låta sin tunna rinna för
den törstige. Men nu förhöll det sig
lyckligtvis så, att Tasche hade en syster någonstans
i Rhenlandet, änka efter en väldig
industrimagnat, en bigott och tidigt vissnad dam, till
vars hugnad hundratals fabriksskorstenar
utsände sina rökmoln. Hos henne skulle den
praktfulle krogvärden säkert kunna utfå sin
fordran (med varje post omräknad i dollar),
naturligtvis försedd med vederbörliga
randanmärkningar; men då han insåg, att
summans utbetalande otvivelaktigt skulle komma
att ske med det bestämda villkoret att hennes
broders lastfulla levnadssätt icke ytterligare
understöddes och med den försäkringen, att
varje ny fordran skulle mötas med tystnad och
förakt, gällde det att icke förhasta sig, icke
gå brådstörtat till väga, icke störa majoren
med jordiska bekymmer och därmed
omintetgöra räkningens naturliga växande utan
ständigt vara honom till lags, servera vad han
begärde och med ljudlös snabbhet utbyta den
tomma karaffen mot en full. Sådan var
krogvärdens uträkning, och det var den som gav
Tasche möjlighet att med pekfingret på näsan
eller majestätiskt gestikulerande, under ivriga
grimaser och ett hemlighetsfullt, inåtvänt
fnittrande, från dag till dag låta sitt liv
förfalla, medan kroghimlens spökfåglar och
demoner svävade över hans hårlösa och toppiga
huvud.

Thomas hade kommit fram till bordet.

— Stör jag? frågade han men satte sig
utan att avvakta svaret. Vi är tidigt i farten.

Tasche var färdig med sitt skoband och
förde nu foten tillbaka mot golvet i samma
svepande båge som den nyss beskrivit på sin
uppåtfärd. Han sträckte på sig eller riktigare:
det var som hade överkroppen dragits ut ur
höftskålarna, icke olik en gummiartad, seg
och elastisk materia, och nu satt han där,
oerhört och otroligt lång och smal, med
gapande mun och ögon, som uttryckte den
största häpnad.

— Tidigt? upprepade han oförstående. Vad
är det som behagas menas? Hur kan sådant
nonsens tillåtas pratas? Hör på, min herre,
fortsatte han med snärtigt piskande tonfall, när
jag sista gången bröt upp från det här stället
(ni skulle troligen säga ”i går” eller ”i natt”
eller något annat trivialt), nåväl, när jag alltså
bröt upp för att gå hem och klä av mig
slipsen och lägga ansiktshuvudet på kudden,
då var det någon (jag vet inte vem) som
uttryckte den åsikten att det var sent. Jag för
min del var ett ögonblick benägen att förneka
detta. Men naturligtvis hade mannen rätt. Det
insåg jag också efter något eftersinnande. Jag
behövde bara tänka på Kartagos förstöring, på
Alexanders fälttåg, på de första pyramiderna
och tidpunkten för deras byggande eller på
tertiärperioden för att genast fatta, hur sent
det var. Och nu kommer ni och säger, att
vi är tidigt i farten? Om det var sent i går
eller i natt eller hur ni behagar uttrycka er,
då måste det väl nu vara ännu senare. Min
herre, vi lever i en kaotisk och förvirrad tid,
men just därför gäller det att hålla begreppen
klara. Det gäller att bruka sitt ansiktshuvud.

— Säg, Tasche, frågade Thomas, varför
talar ni alltid om ert ansiktshuvud?

— Varför? Naturligtvis för att undvika
förväxling.

— Förväxling med vad?

—- Med struphuvudet, svarade Tasche.

— Mycket omtänksamt, sade Thomas.

— Kan ni förklara för mig, frågade Tasche,

184

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 22 10:22:42 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-3/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free