Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Hans namn är legion - Majoren på Brennessel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS NAMN ÄR LEGION
hur det kommer sig, att ni inte kan skilja på
sent och tidigt?
— Jag tänkte på klockan, svarade Thomas.
Det var naivt av mig.
— Perspektivlöst, bekräftade Tasche. Och
synnerligen oförnuftigt. Klockan (han spetsade
läpparna till en svag vissling), där har vi det.
Klockan som tidmätare... Min herre! Vad
är det som kännetecknar tiden?
— Tja, svarade Thomas. Om liden kan man
säga både det ena och det andra.
Tasche sträckte liksom åkallande de
fladdrande händerna mot taket.
— Vilken slapphet! utropade han. Både det
ena och det andra! Nej, min herre, om tiden
kan bara en sak med säkerhet utsägas, det vill
säga detta: att den rinner bort, undan, förbi —
oåterkalleligt. Och hur beter sig nu klockan?
Den går bara runt och runt och återvänder
ideligen till sina utgångspunkter. Den kommer
aldrig ur fläcken. Och något som alltså
oavlåtligt flyr och flyr, förrinner och försvinner,
det inbillar man sig kunna mäta med ett
instrument, som aldrig kommer ur fläcken. Hi, hi,
hi. Kanhända min herre begriper?
— Fullkomligt, svarade Thomas förstrött.
— Det vore något helt annat, fortsatte
majoren, om klockan hade hjulen utanpå boetten
eller med andra ord: om den kunde röra sig
framåt, naturligtvis med svindlande hastighet,
om den kunde rulla som ett nystan genom
världsdelarna, upp och ned för de brantaste
bergväggar och från toppen av Mount Everest
kasta sig ut i det svarta stjärnerummet, jaga
från planet till planet, från solsystem till
solsystem, korteligen, om den kunde hålla samma
fart som tiden och ligga som en rem efter
dem — då, min herre, det erkänner j ag villigt,
då kunde den med fog kallas en tidmätare.
Som det nu är ... Förstår min herre?
— Fullkomligt, upprepade Thomas.
— Fullkomligt? Det tror jag inte. Mycket
ofullständigt är väl det rätta ordet. Min herre
är fången i vanetänkande .. . Låt oss dricka.
Jag dricker med min herre, jag bugar mig —
hi, hi, hi. .. Det är ett gott vin. Laban har
ännu inte hunnit blanda det med vatten. Men
det kommer. Han tar alltid in goda viner. Har
ni smakat på Labans mosel? säger man.
Charmant, säger man. Oöverträffligt för sitt pris.
Det är finsmakare som säger detta, verkliga
kännare. Och folk kommer störtande för alt
avprova den nya moseln. Eller pfälzern. Eller
det ungerska lantvinet. Och alla säger:
Charmant. Oöverträffligt. Men det är inte längre
charmant. Inte alls oöverträffligt. Det är ett
eländigt vin. Ty då har Laban redan blandat
det med vatten. Och medan det från dag till
dag blir allt eländigare, går ryktet genom
staden, det flyger från mun till mun, och
människorna säger: Har ni druckit Labans nya
mosel? Labans pfälzer? Labans ungerska
lant-vin? Enastående för sitt pris. Ja, min herre,
så säger människorna. Jag bugar mig.
Och han bugade sig med sirlig artighet.
Det var när Thomas och Tasche satte ned
glasen som två män ungefär samtidigt inträdde
i lokalen, det vill säga med ett par sekunders
mellanrum: dörren, som den förste mannen
slagit upp på vid gavel, hade ännu icke fallit
helt igen, innan den åter, fastän nu ytterligt
försiktigt, öppnades för andra gången och
släppte in en vitskäggig gubbe. De bägge
männen hälsade på varandra, utbytte några ord
och kommo därpå fram till Tasche och Thomas.
De voro alltigenom varandras uppenbara
motsatser. Den förste var stor och tung, omkring
femtio år gammal; ansiktets väldiga fyrkant
pryddes av ett mensurärr, vilket från den
liksom utplattade näsan löpte ända ned mot
hakans breda underkant och drog med sig
den vänstra mungipan, som den tvingade till
en frän, bistert spefull grimas, medan den
högra var jovialiskt uppåtriktad, utpräglat
gemytlig och människovänlig. Själva munnen
var enorm, och när den upplät sig för att
2. — B. L. M. 1940. III.
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
