Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ronald Fangen: Brev från Norge - Anmälda böcker - Omre, Arthur, Intermesso - Møller, Ingeborg, Det blåser søndenvind - Hoel, Sigurd, Prinsessen på glassberget - Mælandsmo, Ingebjørg, Og flommen kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RONALD FANGEN
av henne, när hennes svek blir uppenbart, trots
att han en tid plågas av mordiska
hämndplaner, som inte fuskar i penningaffärer, trots
att han har stort behov av en ny kostym, som
inte har erotiska äventyr, trots att flickorna
klänga sig på honom, som är hjälpsam och
välvillig mot alla han träffar utan en tanke
på betalning och belöning — och som med
allt detta inte är skymten av en skönmålning,
utan helt enkelt en vanlig, bra, livsduglig
pojke. Det är bra gjort av mäster Omre.
Jag-är för min del beredd att byta ut alla hans
spännande och rutinerade förbrytarromaner
mot denna enda enkla, sunda, intagande bok,
som jag innerligt hoppas inte skall komma att
beteckna något ”intermezzo” i hans produktion.
Ingeborg Møller har skrivit en roman,
vari hon skildrar den norska folkhögskolans
framväxt: ”Det blåser søndenvind”
(Gylden-dal). De norska folkhögskolorna ha uppstått
efter grundtvigskt mönster och ha haft till
uppgift att förena en kristen och
nationellt-folklig väckelse. De ha haft olika inflytande
på olika ställen i landet. Nuförtiden står denna
förening av det kristna och det nationella inte
högt i kurs; kristna skolor och rörelser ha
lagt beslag på den religiösa delen av alliansen,
den ”frilynde” ungdomsrörelsen har lagt beslag
på den nationella delen. Men under
folkhögskolornas storhetsperiod var det otvivelaktigt
en naturlig förening, som verkade inspirerande
och i ordets vidaste bemärkelse väckande på
den norska ungdomen. Många ting tyda på
att denna blandning av kristen och nationell
väckelse på nytt håller på att bli en realitet i
Norge, om än på ett annat sätt än den gången.
Folkhögskolornas både starka och svaga sida
var och är att de stå och falla med den ledande
personligheten; institutionen är knuten till
mannen. Var mannen den rätte, verkar skolan
långt efter det den lagts ned — som man kan
se i Bjørnsons hembygd Gausdal, där den
geniala personligheten Chr. Bruun verkade
under förhållanden som vi nu skulle kalla
primitiva, men med en andlig styrka och
hel-hj ärtenhet som satt sin prägel på folket från
generation till generation.
Fru Møllers bok är bra och intressant, som
allt hon skriver. Hon känner och skildrar sitt
stoff inifrån, intimt och levande. Men hon
försvagar framställningen genom en komposition
som ständigt bryter helhetstonen och förvirrar
helhetsintrycket.
Sigurd Hoel har utgivit en samling
noveller, som alla försiggå i hans barndomsbygd
Odalen och som bindas samman därigenom
att ett par av personerna gå igen i dem alla.
Hoel är en säker novellist av första klassen,
lika överlägsen i skildring som i komposition.
Boken heter ”Prinsessen på glassberget”
(Gyl-dendal) och börjar med några förtrollande
barnskildringar, långtifrån idylliska, men med
en värme och humor som kontrasterar mot
det vantrivsamma infernot i de vuxnas värld,
uppfylld av skvaller och ofruktbar ondska.
Alltsammans verkar övertygande sant och äkta,
man begriper bara inte att inte all elakheten
till slut verkar som dynamit och spränger hela
bygden och dess församling av smådjävlar
i luften.
Ingebjørg Mælandsmo vann första pris
i den skandinaviska pristävlingen om den
bästa kristna romanen. Hon ger i sin bok
”Og flommen kom” (Lutherstiftelsens forlag)
en bygdeberättelse, som på många sätt är lika
vantrivsam som Hoels, men som ändå gör det
begripligt att livet har sin gång och att det
lilla samhället hålles i jämvikt. Och man
kommer att undra om inte Hoel i alla fall på ett
väl ensidigt sätt erinrar sig det djävulskt
instängda i sin barndomsbygd — och om inte
Ingebjørg Mælandsmo fördelar ljus och skugga
på ett rättvisare sätt.
Säkert är i varje fall att hennes bok är
balanserad och ovanligt rik. Landskapet och
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
