Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Kehler: Teaterbrev från Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING KEHLER
TEATERBREV
FRÅN DANMARK
Den danska dramatiken har endast ett stort
namn: Ludvig Holberg. I gengäld är han
en av världens största komediförfattare. Av
intresse enbart för Danmark äro
Oehlenschlä-ger och J. L. Heiberg. De mindre dramatiska
diktarljusen äro Hertz och Hostrup. Mellan
1870 och 1930 var det åtskilliga som i
Bjørn-sons och Ibsens spår friade till en staty på
sockeln utanför Det kongelige Teater: Edv.
Brändes och Henri Nathansen, Sven Lange och
Helge Rode bland andra. Ingen av dem nådde
sockeln, för att inte tala om statyn. Henri
Nathansen var den ende som bidrog till Det
kongelige Teaters fasta repertoar — med
judekomedien ”Innanför murarna”.
Men jag har glömt Holger Drachmann. Av
hans många skådespel har ett hållit sig kvar
på repertoaren, sagofestspelet och
buffomelodramat ”Der var engang” — demokratiens
motsvarighet till Heibergs ”Elverhøi”. Men
”Elverhøi” är bättre.
Under loppet av de senaste tio åren har det
varit litet tillväxt inom den danska
dramatiken, som det förefaller på bekostnad av den
hittills nästan permanent blomstrande lyriken.
Det största namnet är naturligtvis Kaj
Munk. Det kan ifrågasättas om hans först
utgivna och uppförda skådespel ”En Idealist”
är riktigt bra. Det är i varje fall mycket
lovande — liksom Henrik Ibsens ”Catilina” —
men det är bättre än ”Catilina”. Sin största
seger på teatern vann Kaj Munk med ”Ordet”.
Han kommer heller aldrig att vinna någon
större. I ”Ordet” har han sagt det mesta av vad
han hade på hjärtat, ja, kanske alltsammans,
och sagt det väl. Det är ett förbluffande
skådespel — det är både gripande och irriterande,
framför allt är det inte tråkigt. Det är laddat
med evigt liv och beprövade teatereffekter.
De senare skådespelen ligga inte på samma
nivå. Men ”Cant” är dock särdeles spelbart,
och ”1 Brændingen” är för tre akters
vidkommande fullt av underfundig kvickhet och
poesi. ”Han sidder ved Smeltediglen” är ett
aktuellt journalistiskt skådespel, en genre som
Helge Rode gärna dyrkade, men han hade inte
Kaj Munks hänsynslösa sofistik och vulgära
dramatik och segrade därför ej.
”De Udvalgte” och ”Sej ren” äro svaga,
lättköpta arbeten, det otryckta ”Kærlighed” var
mycket bättre, trots att det har en
fruktansvärt dilettantisk sista akt. Omdiktningen
”Hamlet” var ett spex — men inte roligt.
”Puslespil”, som Folketeatret hade en lång
och larmande succé med, består av sju roller
knutna till den store skådespelaren Carl Alstrup
på ett sätt så man ber Gud förbarma sig. Icke
ens då vådevillen var som värst var den så
otäck. Man kan förmoda att detta skådespel,
som i Carl Alstrup-rollerna visar enstaka goda
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
