Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Kehler: Teaterbrev från Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING KEHLER
i vaggan. Don Juan börjar med att älska en
sköka, och det är också denna sköka som sitter
med honom i sitt sköte som en pietå i hans
dödsstund, och då är hon för honom alla
kvinnor i en: även madonna-modern.
Don Quijote gör ingen olycklig med sin
kärlek. Don Juan gör alla olyckliga, först och
främst sig själv. Men hans strävan är helig,
även om hans liv är fullt av synd. Han ångrar
icke sin otro — ty han var aldrig otrogen. Han
ångrar endast att han varit otrogen mot sin
dröm. Han ångrar att han icke är Don Quijote.
Om detta kunde nog skrivas ett passabelt
skådespel. Svend Borberg har begått misstag
på flera avgörande punkter. Han har till
exempel inte upptäckt att Don Quijote är en så
pass välbekant figur att det inte är nödvändigt
att presentera honom genom att låta Sancho
berätta utdrag ur Cervantes’ berömda roman.
Ser man närmare efter har Svend Borberg
endast bruk för Don Quijote i slutscenen:
varför då besvära handlingen med honom? Och
i slutscenen kunde han ha införts utan större
omständligheter. Ett par ord och masken skulle
ha presenterat honom tillräckligt för publiken.
Elvira-(hosBorbergTeresa-) episoden är
fruktansvärt misshandlad. Don Juan ser Teresa —
och överger henne för att förälska sig i Aldonza,
som är Don Quijotes Dulcinea. Så återvänder
han till Teresa och förälskar sig i henne. Det
är hans stora kärlek. Men denna kärlekshistoria
blir hängande i luften. Den får ingen
avslutning. Man får inte veta något om vad eller
varför, sedan Don Juan slagit ihjäl komturen.
Det är också ett fel att samtidigt som Svend
Borberg spelar på likheten och motsättningen
mellan Don Quijote och Don Juan behåller han
likväl Sancho Panza som en roll i nästan första
planet. Man kan inte hamra på alla tangenter
samtidigt. Poetisk takt kräver att Sancho måste
vara statist i ett skådespel om Don Juan och
Don Quijote. Den ena parallellkontrasten
utesluter ex principio den andra.
Det är också ett fel att han överlastar
skådespelet med litterära reminiscenser. Som om
Don Juan och Don Quijote icke voro
littera-turbelastade nog ha stora stycken av Jobs bok
och ”Hamlet” även lagts in.
Don Juan talar i jamber. En hel del av
texten beledsagas av musik. Det behöver den.
Stycket är odramatiskt: personerna tala förbi
varandra. Don Juan talar företrädesvis i
ham-letska monologer. ”Synder og Helgen” är icke en
tragedi, utan två operatexter som blandats ihop.
Endast slutscenen tycks ha räddats i sin
ursprungliga gestalt. Den är oförfalskad libretto.
Aldonza: Juan, her er jeg.
Juan: Mor. (Strækker sig som et døende Dyr over
hendes Skød mod Madonnabilledet.) Madonna. Aah,
Salighed. (Dør.)
Diego: (slaar Korsets Tegn.)
(Drengene intonerer Forspillets Ave.)
Quixote: Se, Sancho: nu har denne gode Ridder,
Marie Troubadour, nok naaet sin 0. Han var en
ædel Helt.
Aldonza: En lille Nar!
Leporello: En vældig Synder!
Aldonza: Og for meget af en Helgen.
Quixote: Han døde salig.
Diego: Fortabt ved Kvinden. Og frelst igennem
Kvinden.
Aldonza (tysser paa dem): Nu sover ham.
Omsider fik jeg stillet ham. Min Dreng. Min vilde,
van-skelige Dreng, min elskede, urimelige Dreng.
Diego: Aldonzas Godhed gav ham alt: Theresa,
Mor, Madonna.
Quixote: Jomfru og Moder, Datter af sin Søn,
af hans guddommelige Skaberevne.
Søde Dulcinea. Jeg tømmer dette Bæger til din
Ære. Man siger, det er tomt. Jeg svarer: er det tomt,
saa er det ogsaa uudtømmeligt. Ja, uudtømmeligt som
vore Drømme.
(Drengenes Sang stiger i Styrke. De synger
Forspillets Ave.)
Denna sista scen är melodramats
spekulativa men även dess konstnärliga höjdpunkt.
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
