Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Från bokhyllan - Anmälda böcker - Lichtenberg, G. Chr., Aphorismen und Schriften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
G. CHR. LICHTENBERG (1742—99):
Apho-rismen und Schriften.
För några år sedan hittade jag i en
bokälskares hylla en liten volym som redan till
det yttre verkade sympatisk — tät och
komprimerad som en bok bör vara. Det var
Lich-tenbergs ”Aphorismen und Schriften”. Vid
första genomögnandet kände jag denna
kontakt som både i böckernas trygga och
människornas mer vanskliga värld är ett tecken
på att närmare bekantskap kommer att bli
givande. Man måste få sympati för en tänkare
som inser, att änglarnas filosofi, om vi kunde
uppfatta den, för våra öron inte sällan skulle
låta som två gånger två är tretton, och som
sänder en tankeraket till något så
fjärrlig-gande som paradisets medelbarometerstånd.
Lichtenbergs eget litterära klimat är ett
vinterklimat med frostiga, klara och stärkande
egenskaper, men det har också sin hemlighetsfulla
skymning och en mystisk känslas tyglade glöd.
Där finns förståndskyla och eldighet. Alldeles
oförberedd mötte jag inte Lichtenberg; hans
namn hade en viss atmosfär, det påträffas hos
vår egen överrike Törneros, vars landskap
är mer sydländskt och sommarlikt, och i
lapi-dariska, eggande anbefallningar hos Vilhelm
Ekelund. Dessutom är Lichtenberg, om jag
inte misstar mig, en av de diktare, vilkas verk
den jagade Stäppvargen i Hermann Hesses
roman alltid har på sitt nattduksbord, och
som där går under benämningen
”självmördarna”.
Lichtenberg var till yrket professor i
matematik och fysik i Göttingen. I sin ungdom
vistades han ett par år i England, där han
blev mycket uppskattad för vett och snille och
själv tog djupa intryck av engelsmännen, deras
naturlighet och förmåga att vara sig själva.
Den kvicke och penetrerande Lichtenberg, som
var fint organiserad och till kropp och själ
ytterst ömtålig, levde tillbakadraget som en
man vid fönstret, slipande sin iakttagelse av
världen och människorna. Man får ett intryck
av att hans familjeliv var lyckligt.
Lichtenbergs sätt att handskas med ekonomien, skriver
en av hans biografer, gränsade till lättsinne,
men detta lättsinne var något som enligt hans
mening en familjeförsörjare genom övning,
intelligens och studium borde ha utsikt att
lära sig: det var ändå inte på långt när så
svårt som att lära sig gå på lina.
I Lichtenbergs litterära bagage, som är
koncist men inte omfångsrikt, är det framför allt
aforismerna som lever. Det är tillgjort att
skriva aforismer har jag hört personer yttra
med stor bestämdhet, men om uttryckssättet
passar skribenten i fråga är det troligen inte
mer tillgjort än andra sätt att meddela sitt
innehåll. För Lichtenberg — en alltför
inåtvänd, hos vilken de komplexa och
överströmmande tankarna av någon anledning bryts och
isoleras — är den aforistiska formen
modersmål. ”Wenn ich doch Kanäle in meinem Kopfe
ziehen könnte, um den inländischen Handel
zwischen meinem Gedankenvorrate zu
beför-dern! Aber da liegen sie zu Hunderten,
ohne einander zu nützen”, skriver författaren
resignerat. Det blir på detta sätt inte
avhandlingar, men frön till sådana, tusen incitament
och eggelser. I sista hand skapas naturligtvis
— som hos Montaigne och liknande
begåvningar — ett porträtt, taget vid dygnets olika
tider under de skiftande åren, av den
sammansatta människan Lichtenberg själv,
mannen vid fönstret, en kulturmänniska på gränsen
mellan två tidevarv, med en sida i sitt väsen
som vetter åt det sobra, ordningsfulla och
disciplinerade och en annan sida som är
besläktad med romantikens oändlighetskänsla,
en skeptiker, men utan benhårda fördomar, och
en genomskådare med gadd och skärpa men
inget gift, en högt medveten man med solig,
kämpande hållning inför företeelserna och en
trött ensling, som en gång symboliserar sig
själv i en konstgjord blomma, sammansatt av
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
