Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Från bokhyllan - Anmälda böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN BOKHYLLAN
vissna höstlöv. Lichtenberg berättar om många
ovanliga själsliga erfarenheter och uppehåller
sig flera gånger vid sin sällsamma
vidskeplighet och sin vana att ta varje obetydlig yttre
händelse till orakel i viktiga förehavanden.
Är inte detta besynnerligt hos en professor
i fysik? frågar han. Men vidskepligheten,
denna känsla av dolda lagar och samband,
är hans filosofis kropp och substans.
Det är många ämnen som dessa på en gång
rörliga och skarpa aforismer fäster på
papperet. Författaren meddelar sina intressen, sina
sympatier och antipatier, sin bildningskamps
stadier. Människan står i centrum för hans
forskande — vad är man, vad bör man, vad
kan man hoppas och tro? Sig själv studerar
han fördomsfritt, han iakttar vanligt folk
likaväl som de genialt utpräglade. Ty den mest
underhållande plats i världen är dock
människornas ansikten. Han finner hos varje
människa, så obestämbar och skiftande, något som
kan kallas karaktärens benstomme — ”das
Knochengebäude des Charakters”. — Om
drömmar och drömliv har han avancerat moderna
saker att säga: han inser att en hel människa
består av nattjag och dagsjag. Och ur ett
drömlikt undermedvetet flyger väl de mer
sällsamma infallen hos Lichtenberg — som
fjärilar, skymningsfjärilar i den annars klara
vintervärlden. Gärna kämpar Lichtenberg med
strålande humör och skarpa träffar mot
känslosamheten: ”Leiden des jungen Werthers”
avskydde han mer än allt annat och ansåg att
det härligaste stället i boken är det där
Werther skjuter sig. (Men Goethe själv var
en stor beundrare av Lichtenberg.) Den sobre
stilisten har mest saltade skämtord att ge
litteraturens män och ”originalgenierna”. ”Eine
seltsamere Ware als Biicher gibt es wohl
schwerlich in der Welt. Von Leuten gedruckt,
die sie nicht verstehen, gebunden, rezensiert
und gelesen von Leuten, die sie nicht
verstehen; und nun gar geschrieben von Leuten,
die sie nicht verstehen.”
I de bästa aforismerna vibrerar en spänstig
fråga: ”Hur skulle detta kunna bli bättre?”
Man trivs med författaren när han gör sina
reflexioner om krig och despotism, om en
jämlikhet som han inte tror på, om en
kristendom som han önskar totalt förintad för att
se uppstå på nytt renad och om en naturlig,
väldisciplinerad människa med kraft att vara
sig och ingen annan. Mensch, werde
wesent-lich! — så lyder budet. Men Lichtenberg,
skeptikern, vet, att det budet, budet om personlig
väsentlighet, för så gott som de flesta är en
truism och abrakadabra, och att om det också
ropades ut med Yttersta domens basun, så
skulle det ändå inte hos en på tusen träffa
själen så, att det blev befruktande och ledde
till karaktär, genialitet eller lycka.
Lichtenberg hör inte till de filosofer, vilkas
sårbarhet och världsflyende ideala strävan
driver dem:
att bygga åt sig ovan tingens storm
ett eget rike av fullkomlig form ...
Tvärtom: han är tänkare med hela sin varelse
och utgår i allt från det konkreta, personliga
och specialupplevda. Hans stil är alltid
originellt konkret: efter att ytterst åskådligt ha
målat det svårartade andliga tillstånd som
läsandet av fadda böcker förorsakar, anger
han exakt den kaffesort och speciella tobak
som är ägnade att snabbast förjaga
illamåendet. Det är säkert något mer franskt än tyskt
i hans på det konkreta inriktade
människo-studium. Mannen vid fönstret är en skeptiker
som tvivlar, om inte på kornknarrens existens,
så dock på allt som anses givet och fastslaget.
När han är som bäst ger också hans konst en
fin förnimmelse av frihet.
Margit Abenius
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
