Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nordström, Ludvig, Sveriges Guldkust; Petter Svensk, anmälda av Sven Barthel - Blomberg, Erik, Tyska dikter från medeltiden till våra dagar, anmälda av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
av riket i Sverige och Norrland, som man med
tungan förnekat men i hjärtat bejakat och
i handling bevisat, är dömd.” Norrlänningen
måste lära sig att bli sin egen och sydsvensken
måste vänja sig av med sin kolonisyn på
Norrland. ”Då skulle vi icke längre vara
norrlänningar och sörlänningar, ur denna klyfta i
Sveriges själ hade landets skadegörande drake
stigit upp som ur dödsriket, nu skulle vi alla
bli ett väsen, en varelse, och hans namn skulle
vara ett, täckande oss alla: Petter Svensk. Han
skulle bli den som Gråe Jägarn (se Stora
Vreden) siat om, och hans stora verk skulle
bli att skapa det vi hittills aldrig i anda och
sanning haft: Sverige.”
Detta är en mycket summarisk och torr
sammanfattning av en innehållsrik och levande,
allvarlig och stimulerande skildring,
slagkraftig, rapp och saftig. De två volymerna utgör
tillsammans ett betydande aktuellt reportage,
otvivelaktigt ett av de viktigaste av de verk,
som blivit resultatet av Nordströms
upptäcktsresandeperiod.
I en efterskrift meddelar författaren att den
perioden nu (på grund av hälso- och andra
skäl) härmed får betraktas som avslutad. Och
vad som sedan är ämnat att komma är en
sammanfattning i skönlitterär form av de tjugu
årens erfarenheter. Man har skäl att ställa
förväntningar på det verket. Sven Barthel
Tyska dikter i svensk
tolkning
ERIK BLOMBERG: Tyska dikter från
medeltiden till våra dagar. Bonniers. 1940.
5: 25.
En antologi över tysk lyrik måste, enligt
Erik Blomberg, i första hand eftersträva
”full-lödighet mer än fullständighet”. Självfallet är
väl, att idealet härvidlag vore både
fullödighet och fullständighet; men erkännas bör, att
materialet är mycket svåröverblickbart.
Beträffande tolkningarna av de i denna antologi
ingående dikterna kan anmälaren i alla de fall,
då det varit honom möjligt att anställa en
jämförelse med originaltexterna, på det hela taget
vitsorda den utmärkta kvaliteten. Men
beträffande urvalsprinciperna, det vill i detta fall
säga smaksynpunkterna, kan han i flera fall
anmäla en avvikande mening. Sådant blir ju
i allmänhet till tvister om påvens skägg —
men ändå: bör man inte, allra helst i en
antologi som i likhet med denna också är avsedd
för skolbruk, mer tillgodose rent
litteraturhistoriska synpunkter än vad här varit fallet?
Erik Blomberg har visat sig ha slagruta till
speciellt en folklig åder i poesiens marker. Han
dokumenterar också i föreliggande verk, att
han är särskilt skickad att återge den arten av
poesi. De i denna antologi återgivna
tolkningarna av anonym dikt — vare sig det är
en medeltidssång eller en folkvisa det gäller —
stå på ett mycket högt plan. Den fromma och
renhjärtade tonen i en påsksång från
tolvhundratalet får i Blombergs efterbildning
full-lödig klang och griper i sin tafatta
omedelbarhet:
O ve, vad smärta
jag måste fördraga
i mitt hjärta,
för vem skall jag klaga?
O Gud, dig förbarma
i min nöd,
och trösta mig, arma,
genom din död!
Eller tag lika gärna någon folkvisa som de
underbara ”Mjölnarens avsked”, ”Om jag en
fågel var” eller kanske allra helst ”Tre
ryttare” (tryckt första gången 1806):
Tre ryttare redo ur stadsporten ut, adjö!
I fönstret satt flickan och tittade ut, adjö!
Och ska vi nu skiljas, så säg ingenting,
men räck mig din gyllene fingerring!
Adjö, adjö, adjö, att skiljas det är som att dö.
Och den som oss skiljer hans namn är Död, adjö!
Han skiljer mång jungfru med kind så röd, adjö!
Han skiljer en make ifrån hans viv,
hon var dock hans käraste tidsfördriv.
Adjö, adjö, adjö, att skiljas det är som att dö.
Han skiljer ett bam ifrån vaggan i natt, adjö!
När skall jag min svartögda flicka få fatt, adjö?
Om inte i morgon, så kanske i dag!
Då bli vi allt glada, båd hon och jag.
Adjö, adjö, adjö, att skiljas det är som att dö.
Urvalet av medeltidens riddardiktning är
eljest gott. Bland renässans- och barockpoemen
fäster man sig särskilt vid översättningarna
av Gryphius och Angelus Silesius — vad kan
vara mer aktuellt än till exempel den
först
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
