Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Blomberg, Erik, Tyska dikter från medeltiden till våra dagar, anmälda av Johannes Edfelt - Enckell, Rabbe, Iokasta, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
nämndes ”Fosterlandets tårar”, denna bild av
trettioåriga krigets förödelse som likaväl kunde
appliceras på flera folk och länder i samtidens
Europa?
I avdelningen ”Klassicism” är Goethe
företrädd bland annat av ”Prometheus” och
”Harz-resa om vintern”, båda av energisk och stolt
klang också i den svenska tolkningen; Schiller
förefaller däremot en smula styvmoderligt
behandlad, och av Matthias Claudius hade man
gärna sett mer representativa ting återgivna —
varför inte exempelvis den härliga aftonsången
”Der Mond ist aufgegangen” ? Hölderlin, som
här fått sin plats under rubriken
”Romantiken”, är ganska väl företrädd med bland
annat sådana förtätade mästerverk som de
antikiserande ”Avbön”, ”Hembygden”, ”Till
våra stora diktare”.
Av Heine är inte mycket införlivat med
denna antologi, men man har ändå behållning
av en så förträfflig tolkning som denna:
Var skall mina vandringsmödor
få sin sista vilosten?
Under palmerna i söder
eller lindarna vid Rhen?
Skall jag någonstans i öknen
grävas ned av okänd hand?
Eller somna in i töcknen
från ett hav på fjärran strand?
Lika gott! Guds himmel välver
runt omkring mig, här som där,
och som dödens lampa skälver
nattens stjärna, var jag är.
Bland ”Realismens” diktare är särskilt
Theo-dor Storm företrädd med fint och besjälat
tolkade poem. Nietzsche — för att till slut
övergå till de i speciell mening moderna
diktarna — representeras med fyra av sina
laddade och blixtrande dikter. Beträffande den
treklöver stora poeter, som avsluta
förkrigsperioden och samtidigt visa ut ur den — Rilke,
Hofmannsthal och George — kan emellertid
recensenten för sin del inte finna annat än att
de alltför njuggt avfärdats i denna antologi.
Då det till exempel om Rilke — som
representeras av ett par små och inte särskilt
signifikativa poem — heter i de kortfattade noter,
som översättaren bifogat sina tolkningar, att
han är ”starkt påverkad av fransk symbolism,
som han sammansmälter med tysk metafysik
och musikalisk ordmystik”, så är detta
knappast ens en del av en sanning, vars äkthet vi
nu ha tidsperspektivets belägg för: nämligen
Rilkes, särskilt den senare Rilkes, storhet som
poet och hans eminenta betydelse för mycken
modern europeisk lyrik.
Med rätta tilldelas slutligen Hesse en
framträdande plats som en arvtagare av en klassisk
tradition, och tolkningarna av några av hans
finstämda poem äro mjukt nyanserade och
syn-barligt inspirerade. Johannes Edfelt
Den levande myten
RABBE ENCKELL: Iokasta. Söderström & Co.
1939. Fmk 50:—.
Att myten uppenbarar en ständigt giltig
sanning om vår mänskliga natur, att den i
symbolisk förklädnad uttrycker en allmängiltig
realitet har med kraft betonats av den moderna
forskningen, eftertryckligast kanske av Frazer
och Sigmund Freud. Också poeterna ha i alla
tider intuitivt insett denna sanning. Det gäller
inte bara om klassiska diktare. Det gäller
också om några av vår egen tids mest betydande
lyriker, Yeats och Valéry, Rilke och Eliot.
Den subtile — och understundom något
intrikate — finländske poeten Rabbe Enckell
har tillfört sin lyriska diktning nytt blod
genom ett par omdiktningar av grekiska myter.
Tillsammans bilda dessa diktverk, ”Orfeus och
Evrydike” och ”lokasta” ett intressant och
i poetiskt avseende vägande inslag i den nyare
finländska dikten.
I ”lokasta” är det alltså Oidipusmyten som
Enckell upptagit till omdiktning. Resultatet har
blivit ett lyriskt-dramatiskt verk av sträng
och personlig hållning. Ångestfull väntan ger
grundtonen: den fruktansvärda handlingen,
som moiran måste se fullbordad, då tiden är
mogen, har ännu inte skett. I Kadmeias borg
i Thebe har Oidipus ännu inte inträtt, men
luften är fylld av hämndgudinnors spådomar,
och rolöst viner ödesvinden kring Laios’ och
lokastas gestalter.
Detta diktverk blir suggestivt framför allt
genom sin ypperliga och planmässiga
verskonst. Enckell behärskar helt den fria versens
möjligheter till tonal variation. Och han
illustrerar samtidigt sanningen i den eliotska
satsen, att ”fri vers aldrig är fri för den poet
som vill göra ett gott arbete”.
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
