Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Huxley, Aldous, After Many a Summer, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
den sällsamma kyrkogården Beverly Pantheon,
där döden utrustats med sex-appeal och de
nakna marmorkvinnorna kommer
krematorie-palatsen att verka lyxbordeller. Han håller sig
med ett barnsjukhem för att dagligen kunna
spela den gode farbroderns roll. Han bor i ett
slott som är en häpnadsväckande parodi på
en medeltida riddarborg, med vallgravar och
ringmurar, rostfria stålportar, grottkapell och
simbassäng, med en inredning som
omspänner hela konsthistorien, i ett tekniskt
arrangemang som kunde locka en Bernini att stiga
upp ur sin grav. ”Det är som att vandra i en
dåres medvetande”, konstaterar den förbluffade
Jeremy, inte utan en viss hemlig förtjusning.
Stoyte är en brutal uppkomling, en
kapitalistisk privatdiktator, stolt över sin absoluta
obildning. Han är lika besatt av livshunger
som av dödsfruktan. Han håller sig med en
ung älskarinna som förstår att ge illusion av
barnslig oskuld och som till hälften spelar en
dotters roll. Han har en doktor som sköter
hans vitalitet med hormoninsprutningar; och
han hyser förhoppningar att med vetenskapens
hjälp kunna övervinna livets naturliga
begränsning. Doktorn och hans medhjälpare bedriver
sålunda ivriga forskningar för att komma
livs-förnyelsens hemlighet på spåren. Denne doktor
är en cynisk materialist med en obegränsad
tilltro till den rena vetenskapens möjligheter;
samtidigt är han en elegant Mefisto som bedrar
millionären med hans älskarinna (i blasfemisk
parodi på Dantes kärlekspar Paolo och
Fran-cesca faller hon under den gemensamma
läsningen av markis de Sades ”Les Cent-Vingt
Jours de Sodome”). Han tror sig äntligen ha
funnit livshemligheten i karparnas inälvor,
men strax vänds experimentet i makaber ironi,
ty enligt Huxleys nuvarande
antimaterialis-tiska uppfattning låter Gud inte gäcka sig. En
engelsk earl från sjuttonhundratalet visar sig
ha varit inne på samma idé med karparnas
inälvor och han befinns, mirabile dictu, ännu
leva i ett underjordiskt tillhåll. Men de
tvåhundra åren har fört honom bakåt i
utvecklingen: han är inte annat än en luden,
bestialisk gorilla.
Redan det medeltidsaktiga slottet för tanken
till Horace Walpoles ryktbara skräckskapelse
”The Castle of Otranto”. Skräckmotivet har
sedan ytterligare fördjupats med hjälp av
markis de Sade (citaten ur earlens dagbok
är, i förbigående sagt, mästerstudier i
skrupulös maktmoral och kriminell driftsfullföljelse).
Huxley har förts in på dessa områden av sin
egen inneboende döds- och sexualskräck. Men
han har även läst Eckhart och Pascal, han är
förtrogen med mystikernas visdom. Och han
har efter hand funnit vapen mot könets terror
och dödens hot. Hans nya ståndpunkt
företrädes i boken av den originelle tänkaren
Propter med det strängt skulpterade ansiktet.
Propter ägnar sig åt praktisk
självförsörjning under blygsam förnöjsamhet och tar sig
an enstaka människor för att förändra dem.
Hans lära går ut på övervinnande av
personligheten, av det enbart mänskliga, vilket utgör
fängelse i tiden, en ödesdiger instängdhet i j
ag-viljan. På det mänskliga planet är allt illusion,
en projiciering av personligheten, och därför
är det motsatsen till verklig realism. På detta
plan är intet positivt gott möjligt och de mest
verksamma är således de mest brottsliga, även
när de tror sig tjäna det goda. Alla ideal är
av ondo, utom det högsta idealet: frigörelse
från det mänskliga. Och idealen är dubbelt
farliga genom sin skenbara upphöjdhet, då
de dock bara är återspeglingar av någonting
personligt. Inte heller självuppoffring innebär
annat än en bedräglig intensifiering av jaget
i tjänst åt något ideal. Människan har
emellertid möjlighet att mer eller mindre frigöra sig
från personligheten, att leva dels på det
undermänskliga planet, i sin kropps instinktiva
funktioner, dels på det ovanförmänskliga planet,
i andens evighetsgemenskap. Ty så snart ett
medvetande är fritt från mänskliga begär och
förnimmelser uppenbarar sig evigheten och
Gud inom det.
Inför denna djärva förkunnelse blir ju alla
överhängande tidsproblem av sekundär art.
Huxley låter för säkerhets skull Propter
betona att han inte är defaitist utan strateg och
ger vissa anvisningar om lärans praktiska
förverkligande. I det väsentliga torde Huxley
vara inne på rätt väg, en väg som synes ha
möjligheter att sammanknyta vetenskapens och
den religiösa mystikens erfarenheter, Västerns
och Österns djupaste insikter. Det är en
fortsättning av samma väg som Lawrence var inne
på med sin intensiva kamp mot
personlig-hetsidealismen och det isolerade
mänsklighets-planet.
”After Many a Summer” är en rik bok.
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
