Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Huxley, Aldous, After Many a Summer, anmäld av Artur Lundkvist - Morgan, Charles, Porträtt i en spegel, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Huxley av i dag är fullt närvarande på dess
sidor och dess brist på regelrätt fulländning ter
sig följaktligen egendomligt ovidkommande.
Artur Lundkvist
Ideal och verklighet
CHARLES MORGAN: Porträtt i en spegel.
Översättning av Ingalisa Munck.
Bonniers. 1940. 7: 50.
”Porträtt i en spegel”, som kom ut 1929,
är den roman med vilken Charles Morgan slog
igenom. Det är fullt tillräckligt för att
motivera en svensk översättning, även om denna
kan tyckas en smula senkommen. Men om
genombrottsromanen inte kan mäta sig med
de mogna mästerverken ”Källan” och ”Lord
Sparkenbroke”, så har den i varje fall sitt
mycket stora intresse som föregångare och
förstudie till dessa. Redan här fängslas vi
nämligen av de temata, som i de följande
romanerna skola återkomma i rikare variationer
och mer fulltonig orkestrering. Liksom i dem
äro huvudpersonerna undantagsvarelser, och
kärlekslivets och det andliga livets
manifestationer ha vävts tätt samman med varandra.
Också här äro de erotiska och psykologiska
problemen i det närmaste renodlade men ännu
inte fullständigt frikopplade från miljöns och
de sociala betingelsernas krassa realiteter.
Vissa rester av mer konventionell engelsk
familjeroman ha sålunda dröjt sig kvar i denna
bok och därmed också en stillsam humor, som
i de senare verken praktiskt taget är
försvunnen.
”Porträtt i en spegel” är historien om hur
ett ungt målargeni genom kärleken vaknar till
djupare medvetande om sin egenart och
utkämpar sina första duster för hävdandet av
denna egenart. Motståndet representeras av
hans egen småborgerliga familj och victoriansk
societet på 1870-talet. I dessa kretsar betraktas
det som något högst ouppfostrat och
opassande, om en person låter sin innersta,
personliga mening komma fram, och en ung man,
som vill syssla med måleri annat än som
hobby, framstår där som något suspekt och
exotiskt. Man möter här det klassiska England,
som kallpratar om hästar och väderlek, säger
små lustigheter över tekoppen, spelar bridge
och cricket, fiskar lax och ligger i Oxford.
Det är ett verklighetens och romanernas
England, som Morgan inte brukar intressera sig
för men här skildrat ganska utförligt och
med en mild men därför inte mindre
genomträngande ironi. Han visar sig ha fint
väderkorn för kälkborgerligheten i alla dess former,
och i denna bok har den fått utgöra en genom
kontrastverkan effektfull och muntrande
bakgrund till den unge konstnärens själshistoria.
Nigel Frew kommer som sjuttonårig yngling
till herresätet Lisson och träffar där den några
år äldre Clare Sibright, en tjusande ung kvinna
av prerafaelitisk skönhetstyp. Hon är förlovad
med Ned Fullaton, son till den kände
societets-målaren Henry Fullaton och en helt vanlig ung
man men utrustad både med förmögenhet och
en viss rent maskulin charm. För Nigel blir
hon en uppenbarelse av skönheten själv, och
hon väcker hos honom en förälskelse, som har
den första ungdomskärlekens hela extatiska
innerlighet och glöd. Denna lidelse blir också
till mäktig inspiration, till den bärande rymden
under det unga geniets första vingslag. Blott
studierna till Clares porträtt bli aldrig mer än
fragment: det skönas idé kan inte fångas annat
än styckevis och delt. Här som annorstädes
är det alltså en platonsk Eros Morgan skildrar;
kärleken och det konstnärliga skapandet äro
bara olika sidor av människans strävan mot
den absoluta Skönheten. Men häri ligger också
fröet till en splittring mellan konst och liv, som
i det följande blir av avgörande art.
När Nigel nästa gång träffar Clare, är hon en
gift kvinna, svärdotter till Henry Fullaton, som
på sitt gods Windrush tagit emot Nigel som elev.
Clare förefaller nu förlorad för Nigel, hon går
upp i sina värdinneplikter, i bestyr som synas
honom frivola och världsliga. Men efter hand
återvinnes kontakten, och sedan hon börjat
besvara Nigels känslor, följer en tid av svår inre
kamp mellan samvetets bud och en allt starkare
lidelse, en kamp, som är nära att bryta ned
den unge mannen. En förstående vän finner
han i den åldriga grandtanten miss Fullaton,
en krutgumma med brokigt förflutet, som med
den halvblindas intuition klart fattar vad som
försiggår inom honom och slutligen
underlättar hans flykt till Paris. Då Nigel tre år
senare kommer tillbaka, är han en mognad
man, medveten om sig själv och sina egna
möjligheter. Nu är han inte längre hjälplös
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
