Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Adelswärd, Louise, Grevinnorna på Stjärnorp, anmäld av Carl-Gustaf Thomasson - Marcu, Valeriu, Machiavelli, anmäld av Gustaf Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
åthävor och med ett drag av självfallenhet
men i varje ögonblick fängslande låter
skildringen löpa fram naturligt och friktionsfritt,
en inlevelse i stoffet, som röjer en intuitiv
klarsynthet i förening med stora kunskaper, ibland
rentav lärdom. Det romantiserande är på ett
sådant sätt invävt i det faktiska underlaget,
att det hela får en prägel av tillförlitlighet.
Överhuvud är denna förtjusande bok så
kongenial med sitt ämne, att man sällan stöter på
något liknande när det gäller detta
omdiskuterade mellanting av roman och historisk
framställning. Anmälaren har i annat sammanhang
som sin mening framhållit, att det enda som
kan rädda denna litteraturart från fördömelse
just är den ovanliga kombination av
konstnärlig fantasi och litterärt handlag, som
friherrinnan Adelswärd i så hög grad visar sig äga.
Först då och endast då kunna de givetvis
oundgängliga kunskaperna i fråga om det
historiska materialet komma till sin rätt.
Det är östgötagodset Stjärnorp vid sjön
Roxens nordvästra strand, som står i centrum
för skildringen. Vi få följa hur den kraftfulle
och karske Robert Douglas från Skottland på
1650-talet låter uppföra det ståtliga stenslottet,
sedan han vunnit ära och guld i svensk tjänst,
blivit greve och småningom fältmarskalk, och
hur sedan generationer Douglas och med dem
befryndade ur andra ätter födas, leva och dö,
ofta med detta Stjärnorp som det centrala
i tillvaron. Slottet jämte flera kringliggande
byggnader brann ned 1789, efter att ha gjort
tjänst i precis 125 år, och en ruin minner
alltjämt om detta, men bortsett från ett intervall
på 70 år (1806—76) har ätten Douglas, från
vilken även författarinnan utgått, fortsatt att
bygga och bo där.
Grevinnorna på Stjärnorp äro fem till
antalet och äro givetvis huvudpersoner i boken,
som dock dessutom hinner med att berätta om
många andra människoöden och ge skisserade
men skarpt avtecknade reliefer av Sveriges
läge under olika epoker. Dessa fem grevinnor
Douglas äro fältmarskalkens hustru, den blida
och goda Hedvig Mörner, hennes svärdotter
Beata Stenbock, syster till den store Magnus
och dotterdotter till Ebba Brahe, vidare Beatas
sondotter med samma förnamn, den viljestarka
men i kärlek olyckliga Beata Douglas, som
föddes under faderns fångenskap i Vologda,
dennas svägerska, den pikanta Nora Dohna,
och slutligen den sistnämndas sonhustru, den
sköna men ytliga och kalla Märtha
Mont-gomery.
Dessa kvinnoöden ge målande och gripande
bilder från tider som varit, då kvinnorna ofta
bortgiftes i femton-, sextonårsåldern och väl
gifta födde barn på barn, tills de bokstavligen
dignade, under långa tider mycket ofta ute
i fält hos sina män under de svåraste
förhållanden. Detta ohämmade barnafödande var
emellertid nödvändigt för stammens bestånd,
ty dödligheten var förfärande stor, icke endast
bland spädbarnen. Bröllop, barndop och
begravningar avlöste varandra i en för vår tid
helt främmande takt.
Historiskt och även litterärt pikant är
förekomsten under olika tider av två unga
informatorer på Stjärnorp vid namn Olof Dalin
och Carl Gustaf Leopold eller, som han då
stavade sitt namn, Leopoldt. Den sistnämnde
skrev bland annat servila brev och dikter till
sin tio år äldre vän i Uppsala, dåvarande
magistern Jacob Axelsson Lindblom. De båda
episoderna kunde ej ha fått en bättre tolk än
friherrinnan Adelswärd.
Boken har fått en vacker och värdig
infattning med bland annat ovanligt väl utförda
planscher men saknar varje antydan om en
innehållsförteckning. Ett personregister och
helst även en släkttavla hade för övrigt också
varit på sin plats i ett arbete som det
föreliggande, med även för den intresserade ibland
litet krångliga släktsammanhang.
Carl-Gustaf Thomasson
Maktens filosof
VALERIU MARCU: Machiavelli.
Översättning av Ralf Parlander. Natur
och Kultur. 1939. 7: 50.
”Himlen har förvekligats och jorden
befolkats av käringar”, klagade Machiavelli en
gång i ett brev. Han måtte haft ovanligt stora
anspråk på omväxling och spänning, ty han
levde dock under en tid, då röveri, lönnmord
och allsköns brutalitet hörde till ordningen
för dagen, under Alexander VI :s och Cesare
Borgias tid, då man kunde få dolken i nacken
i samma ögonblick man knäböjde vid
nattvardsbordet, och då man aldrig kunde vara
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
